3. Definition av centrala begrepp

3.1 Kostnadsbärare

Kostnadsbärare är en avgränsad verksamhet inom högskolan, som ska synliggöra ekonomiskt resultat (intäkter och kostnader) i redovisning och kalkylering. Kostnadsbärarna finns främst på den lägsta nivån - i kärnverksamheten hos sektionerna - men också i mindre omfattning på centrala nivån.

Kostnadsbärarna ska bära sina egna direkta kostnader och en rättvis andel av de indirekta kostnaderna. När samtliga intäkter och kostnader görs synliga, kan det ekonomiska resultatet och full kostnadstäckning följas upp.

Högskolan ska ta ställning till vilka verksamheter på olika nivåer, som är kärnverksamhet respektive stödverksamhet. All kärnverksamhet delas in i kostnadsbärare och stödverksamhetens kostnader fördelas på dessa kostnadsbärare.

Inom forskningen är som regel varje forskningsprojekt en kostnadsbärare. En sektion består därför vanligen av flera kostnadsbärare på forskningssidan. I vissa fall kan även en hel forskargrupp eller avdelning utgöra en kostnadsbärare.

Utbildning bedrivs ofta som en sammanhållen verksamhet inom en sektion. Kostnadsbärarna inom utbildningen kan därför bestå av t ex en hel avdelning/sektion. Om sektionen vill följa upp utbildningens resultat närmre, kan varje ämne eller program under en period vara kostnadsbärare. Dock är det inte lämpligt att ha enskilda kurser som kostnadsbärare.

Uppdrag inom utbildning eller forskning kan vara enskilda kostnadsbärare, men små uppdrag kan också samlas på ett verksamhetsobjekt och utgöra en enda kostnadsbärare i redovisningen.

En kostnadsbärare kan vara identisk med ett verksamhetsobjekt (vsh-konto) i redovisningen men behöver inte vara det. Om flera olika kontrakt och även anslagsmedel finansierar samma kostnadsbärare och högskolan redovisar varje kontrakt för sig på olika verksamhetsobjekt, blir kostnadsbäraren en grupp av verksamhetsobjekt. När det finns flera finansieringskällor ska dessa förbrukas parallellt.

Modellen rekommenderar högskolorna att på sikt gå över till en redovisning med ett enda verksamhetsobjekt per kostnadsbärare.

3.2 Direkta och indirekta kostnader

Intäkterna är som regel lätta att hänföra till rätt kostnadsbärare. Kostnadsmassan däremot består av både kärnverksamhetens direkta kostnader och kostnader inom stödverksamheten, som för kärnverksamheten är indirekta. Sammansättningen tvingar till klassificeringar och fördelningar för att kostnaderna ska nå rätt kostnadsbärare. Kostnaderna delas därför in i direkta respektive indirekta ur kostnadsbärarens perspektiv.

3.2.1 Direkta kostnader

Direkta kostnader är direkt hänförliga till en viss kostnadsbärare. Begreppet direkta uttrycker att kostnaderna har ett direkt samband och en exakt koppling till en särskild kostnadsbärare. De direkta kostnaderna präglas av att de är en hel kostnad för kostnadsbäraren eller att de med en naturlig fördelning/proportionering kan hänföras till rätt kostnadsbärare.

Kostnader av helt slag är t ex resor och konferensavgifter, medan exempelvis löner behöver proportioneras med hjälp av underlag från tidrapportering eller bemanningsplanering.

Direkta kostnader delas in i 4 huvudgrupper:

  • direkta löner
  • direkt drift
  • direkt utrustning/avskrivning
  • direkta lokaler

3.2.2 Indirekta kostnader

Indirekta kostnader är gemensamma för alla eller flera kostnadsbärare. Indirekt betyder att kostnaderna inte kommer från kostnadsbärarens egen beslutande verksamhet utan från det indirekta nyttjandet av organisationens gemensamma resurser.

De indirekta kostnaderna för kostnadsbärarna återfinns som gemensamma kostnader på 2 fördelningsnivåer i högskolans organisation:

  1. Högskolegemensamma kostnader (central nivå)
  2. Sektionsgemensamma kostnader

De gemensamma kostnaderna på central nivå är väl avgränsade organisatoriskt och redovisningstekniskt från kärnverksamhetens kostnader och därmed enkla att klassificera. En sektions kostnadsmassa däremot ligger "runt omkring" kostnadsbärarna och kan därför vara mer komplicerad att klassificera i direkta respektive indirekta kostnader för kostnadsbärarna.

3.3 Terminologi

Modellen heter Redovisningsmodell för indirekta kostnader (SUHF). På BTH har vi döpt den (förkortat) till RIK-modellen.

Kostnader för stödfunktionerna benämns gem. kostnader på central nivå och sektionsnivå.

När de gemensamma kostnaderna når kostnadsbärarnivå benämns de indirekta kostnader.

 

tillbaka till innehållsförteckning

Redigera
Share Dela