Anna Karlsson 98007, pp. 89. Dept. of Spatial Planning and Civil Engineering, 1998.
Inventering och analys Öns historia började under senare delen av medeltiden när Ön torrlades och började brukas. Ännu idag är det den lantliga miljön som helt präglar Öns natur och bebyggelse. Den ursprungliga bebyggelsen var uppdelad i två bydelar på var sin sida om en bäck. Centralt på Ön fanns en klung-liknande by och på höjdryggen längs den östra älvbrinken en radby. Bydelarna har behållit sin grundstruktur sedan slutet av 1700-talet och flera äldre gårdsmiljöer finns kvar från slutet av 1800-talet. Byarna har under åren kompletterats med egnahem från 1900-talets början och senare även med hus från 1980-talet. Flottningen i Urneälven hade sin storhetstid under 1930- och 40-talen och Lillåns skiljeställe har påverkat Öns historia och identitet. Flottningsföreningen upplät mark till bostäder åt arbetare vid sorteringsverket och ett samlat egnahemsområde växte fram på södra delen av Ön. Delar av området bebyggdes först under 1960- och 70-talen. Urneälven avlystes som flottningsled 1980 och rester av skiljestället finns kvar idag. Det som kännetecknar landskapet på Ö n är en återkommande växelverkan mellan öppna falt och täta skogspartier. På de branta älvbrinkarna växer en tät strandvegetation som är speciell for älvslandskapet. De artrika lövträdsbestånden skiljer sig från den artfattiga, barrträdsdominerade blandskog som är vanlig på dessa breddgrader och även dominerar centrala och södra delarna av Ön. Strandvegetationen utgör en grön mur mellan älven och det till stora delar igenvuxna odlingslandskapet på Öns norra del. Centralt på Ön finns fortfarande brukad mark där det framförallt odlas potatis. Odlingsmarken bidrar i hög grad till Öns lantliga identitet. Ön är starkt knuten till Teg då den enda bron till fastlandet går till Östteg. Detta begränsar tillgängligheten till stadens viktiga målpunkter centrala stan och universitets- och sjukhusområdet som ligger på norra sidan av älven. En ny bro, Kolbäcksbron, planeras över älven i höjd med skiljestället, men endast gång- och cykeltrafik kommer att anslutas till ön. Öns vägsystem är framvuxet under en lång tid och alla vägar fungerar som lokalgator med tomtutfarterna direkt knutna till sig. Övägen, Nabbvägen och Skiljevägen kan dock karaktäriseras som uppsamlingsgator och trafikeras bland annat av kollektivtrafik några fi turer per dag och slamtransporter från kommunens reningsverk. Umeå kommuns avloppsreningsverk finns sedan 1970- talet på sydöstra delen av Ön. Reningsverket har ett skyddsavstånd på 400 - 1 000 meter for att undvika luktstörningar och bakteriespridning. Även transporterna av slam orsakar luktstörningar. Andra störningar som förekommer på Ön är bland annat flygbuller från inflygningen till Umeå flygplats. Planförslag Två alternativa utbyggnadsforslag for Ön redovisas. Syftet är inte att jämfora eller utvärdera alternativen utan att locka till diskussion genom att visa på två olika angrepps-sätt. Gemensamt för båda förslagen är en gång- och cykelbro över älven mellan Öns norra del och Öbacka. En förbättrad tillgänglighet till centrum och universitetsområdet är en forutsättning for nyetablering av bostäder på Ön. Denna bro får sannolikt betydelse för många umebor som rör sig mellan stadens östra delar och Teg. Ön f%r en ny roll i stadsbygden som länk över älven. I båda alternativen har servicefunktioner som matbutik, skola och äldreboende lokaliserats till gång- och cykelstråket. En utökning av antalet boende på Ön får konsekvenser for kommunikationerna. Önbron görs trafiksäkrare med utbyggnad för separat gång- och cykelbana. En rondell byggs i korsningen Ögatan/N. Obbolavägen för att undvika att Önbron blir en flaskhals. Kollektivtrafiken på Ön har möjlighet att bli effektivare med större underlag, fäne hållplatser och tätare turer. Bron till Öbacka innebär också att det bli närmare till det stora utbudet av busslinjer och turer vid Kungsgatan och sjuk-husområdet. Alternativ A innebär att Ön får nya fronter utåt, mot Umeå centrum och Teg, genom att bygga i attraktiva kantzoner vid älven. Formmässigt ersätts kantvegetationen av bebyggelse. Den nya bebyggelsen längs västsidan kopplas till den äldre egnahemsbebyggelsen i ett sammanhängande stråk. Öns kulturhistoriska kärna med byarna och odlingsmarken bevaras liksom stora delar av naturpartierna i den norra delen. 1 norr avsätts stora ytor for rekreation och allmanna ändamål for att så många som möjligt ska kunna ta del av läget och utsikten. Förslaget innehåller drygt 500 lägenheter och 25 lägenheter i äldreboende. Bebyggelsen är till största delen i 2 våningar och består av mindre flerbostadshus, parhus och marklägenbeter. Småhus dominerar i söder och anpassas till befintlig bebyggelse. Längs älvkanten i norr finns punkthus for att utnyttja utsikten och skapa en ny sida mot stadens centrum. Alternativ B är en utvidgning av den klungliknande byn centralt på Ön. Tanken är att genom en koncentrerad bebyggelse låta så mycket som möjligt vara orört på Ön. Den nya bebyggelsens kärna, den ursprungliga byn, kommer att bevaras intakt medan dess yttre struktur går förlorad. Den nya byns ytterkanter är starka for att tydligt visa gränsen mellan byn och den orörda naturen. Byn koncentreras kring stråket mellan de två broarna for att skapa aktivitet och rörelse i området. Förslaget innehåller ca 330 lägenheter och 12 lägenheter for äldreboende. Bebyggelsen består nästan uteslutande av radhus och parhus i 1 till 2 våningar, men även friliggande småhus förekommer. Ett antal mindre flerbostadshus betonar områdets huvudgator, radhus och parhus ligger längs mindre lokalgator och gångvägar. Alternativ A innebar ny bebyggelse i tre olika lägen medan alternativ B koncentrerar bebyggelsen på en plats. Båda förslagen tar ca 16 ha av Öns 120 ha i anspråk.