Research Report 5/96 from The University of Karlskrona/Ronneby

RÅSLÄTT


Igår - idag - imorgon



En retrospektiv studie i ett storskaligt miljonprogramsområde


November 1994


av
Eva Öresjö

Denna rapport hänför sig till forskningsanslag 910407-0 från Byggforskningsrådet till Institutionen för Byggnadsfunktions-lära, Lunds Universitet



Förord

En solig aprildag 1973 besökte jag för första gången förortsområdet Råslätt i Jönköping. Besöken har därefter varit otaliga liksom kontakterna med olika grupper av Råslättsbor och Råslättsverksamma. I närmare åtta år efter detta, mitt första besök, hade jag en kontinuerlig och fortlöpande kontakt, dels genom mitt avhandlingsarbete, dels som projektsekreterare i Bostadssociala delegationens för-söksverksamhet i området, dels genom ett utredningsuppdrag för fritidsförvaltningen i Jönköpings kommun.


Därefter gick det 7 år innan jag en gråmulen septemberdag 1988 ånyå besökte Råslätt. Det var vid det tillfället, som idén väcktes att vända åter för att i en retrospektiv studie beskriva och analysera det arbetsätt som utvecklats på lokal områdesnivå och som de, som jag sammanträffade med, uppfat-tade som så positivt för utvecklingen i området. Av olika skäl skulle det dock dröja ytterligare drygt fyra år innan idén från 1988 kunde omsättas i ett konkret forskningsarbete.


Under de senaste två åren har så Råslätts utveckling ånyå upptagit mitt intresse. Resultatet av detta arbete finns redovisat i denna rapport, där Råslätts historia är teck-
nad alltsedan de första besluten fattades att exploatera Råslätts Gård för bostadsbebyggelse.


Men den nu föreliggande rapporten visar också att 80-talets positiva utvecklingsspiral har brutits. Hos mig som forskare väcker det frågor kring välfärdsuppbyggnad och bostadssociala kvaliteter, om strukturellt betingad arbetslöshet och etnisk segregering. Även i fortsättningen kommer därför Råslätt att vara en följeslagare i mitt forskningsarbete. Jag kommer ånya att intervjua de som bor och de som arbetar i området och som alltid välvilligt ställt sin tid till mitt förfogande. Ett varmt tack till Er alla, som hjälpt mig att genomföra mitt forskningsarbete!


Lund hösten 1994


Eva Öresjö




INNEHÅLL

1 ATT VÄNDA ÅTER TILL RÅSLÄTT

Bakgrund 7
Syftet 8
Frågeställningar 9
Tillvägagångssätt 10
Rapportens uppläggning 10

2 FRÅN DÅTID TILL NUTID

Det ursprungliga stadsplaneförslaget 11
Stadsplaneförslaget omarbetas 11
Bostadskomplementen som kom bort 12
Råslätt byggs "färdigt" 13
Vändpunkten 16
Råslätt inför ett nytt trendbrott 17


3 FRÅN 91:an TILL SÅNGSVANEN

Pionjäranda och nya verksamhetsformer 19
91:an - det första utvecklingsprojektet i Råslätt 20
Ulla Esping och Christer Gannsjö - två portalfigurer i Råslätts historia 22
Råslättsprojektet 25
Områdesgruppen 28
Närleken 29
Idélandet 31
Fritid-Råslätt 33
Ej till Salu-projektet 35
Motorgaraget P7:an 38
En ny typ av projekt 39
Sångsvanen 40
Den Öppna Förskolan 44


4 BOSTADSFÖRETAGETS INSATSER I RÅSLÄTT

Förvaltning och förnyelse 45
Tomma lägenheter 47
Inställningen till Vätterhem 49
Råslätt från 70-tal till 90-tal. (Föredragning i diktform inför Jön-
köpings kommunalråd den 27 jan.-93)
52



5 DE BOENDES MEDVERKAN

"Vissa människor vill bara bo" 56
Föreningslivet 57
Arbetsboksmetoden 59



6 BOENDERÖSTER OM RÅSLÄTT

Urvalsprincipen 63
Invandrarsituationen i Råslätt 65



7 VAD KAN VI LÄRA AV RÅSLÄTT?

Det finns ingen dunderhonung! 71
Pärlbandsprojekt och spjutspetsar 71
Mångfald och flexibilitet 73
Den mångomtalade Råslättsandan 75
De storskaliga miljonprogramsområdena och framtiden 77
Underlag till utvärderingen av respektive projekt 79
Litteraturförteckning 82





Kapitel 1


ATT VÄNDA ÅTER TILL RÅSLÄTT




Bakgrund


1979 disputerade jag på avhandlingen Fritiden i bostads-planeringen - resurs eller räddningsplanka? (BFR T12:1979). Avhandlingsarbetet byggde på ett empiriskt material insamlat under åren 1973 - 1977 i 60-talsförorten Råslätt i Jönköping. Råslätt var en av dessa i pressen uppmärksammade betong-förorterna med många tomma lägenheter och med stor omflytt-ning av hyresgäster. Mitt val av Råslätt styrdes dock inte av dessa faktorer utan av det faktum att det i Råslätt vid mitten av 70-talet gjordes stora satsningar inom fritids- och kultursektorn. Därmed gavs en fin möjlighet att pröva den då så flitigt diskuterade idén om ett till bostadsområdet decentraliserat fritids- och kulturliv. Detta var bärande tankegångar i de statliga utredningarna Boendeservice 1-7 (se t.ex. SOU 1973:24) och Ny kulturpolitik (SOU 1972:66,67).

Huvudintresset i den Råslättsstudie, som jag utförde under 70-talet, var inriktat på att beskriva områdets karaktär samt att analysera hur de vuxna Råslättsborna använde sitt område under fritiden. Utifrån detta försökte jag sedan att diskutera vad en ökad satsning på ett decentraliserat fritids- och kulturliv betydde för ett problemfyllt bostadsområde och dess invånare. Slutsatsen blev att en ökad fritidssatsning måste ses både som en resurs (för de boende) och som en räddningsplanka (för myndigheterna och bostadsföretaget). Däremot kunde det inte kompensera eller lösa problem, som alstrades någon annanstans i samhällsstrukturen.

Under 1980 utförde jag ännu en totalundersökning av all fritids- och kulturverksamhet i området. Det skedde på uppdrag av fritidsförvaltningen i Jönköpings kommun inför en kommande organisationsförändring. Undersökningen var en upprepning av den delstudie, som jag tidigare gjort om fritids- och kulturverksamheten i Råslätt under 1974 (med enkätuppföljning år 1975). Redan efter en så kort tidsrymd som sex år kunde flera intressanta skillnader noteras. Bland annat hade andelen tonåringar och vuxna ökat i den organiserade fritids- och kulturverksamheten, vilket pekar på vikten att arbeta långsiktigt vid uppbyggnaden av ett bostadsområdes sociala liv.


Under de år som gått sedan jag genomförde mina studier i området har kommunen och bostadsföretaget fortlöpande gjort olika typer av satsningar. Dessa har varit både av bostadssocial och fysisk karaktär. Så sakteliga har därmed den officiella bilden av Råslätt ändrats. Från att ha varit ett område, som i pressen ständigt omnämndes i negativa termer, växte bilden fram av ett område, där ständigt någonting var på gång. I en artikel i Göteborgs-Posten den 26 mars 1989 beskrevs t.ex. Råslätt som ett attraktivt område utan tomma lägenheter. Strax dessförinnan - december 1988 - hade riksdagens bostadsutskott besökt Råslätt. I en artikel i Jönköpings-Posten den 6 december 1988 kunde man läsa att ledamoterna i utskottet berömt kommunen och bostadsföretaget för deras sätt att rusta upp bostadsområdet; att man med hjälp av statliga bidrag och lån samt stor lyhördhet mot de boende satt igång en lokal process, som gjort Råslätt till bra område.


Tidningarnas positiva bild av Råslätt överensstämde med det intryck jag själv fått vid ett besök i området i september 1988. Jag sammanträffade då med några av dem som arbetade i området (och som även gjort det vid mina studier på 70-talet). De förmedlade en relativt ljus bild av utvecklingen. Det var vid detta besök, som idén att vända åter tog konkret form. Att det skulle vara intressant att i en retrospektiv studie beskriva och analysera den förändringsprocess Råslätt genomgått alltsedan de första hyresgästerna flyttat in under 1968.




Syftet


Syftet med studien formulerades på följande sätt:


Syftet med den nu planerade studien är att beskriva och analysera hur ett av miljonprogrammets utpekade "betonggetton" har utvecklats över tiden. Intresset bör då inte bara riktas mot hur det idag är att leva och bo i Råslätt utan också mot den process som lett fram till dagens situation. I tider av "turn-around" och andra storskaliga förändringsprocesser genomförda under kort tid ser jag det som viktigt att uppmärksamma den typ av processer, där kommunen och bostadsföretaget (i detta fall allmännyttigt) år efter år envetet och oförtrutet ansträngt sig för att "lösa" de

problem som ett storskaligt och rationellt byggande gett upphov till. Erfarenheter från denna typ av steg-för-steg förnyelse hamnar nämligen lätt i skymundan för de mer tidsbegränsade förändringsprocesserna av projektkaraktär där pengar för utvärdering många gånger finns avsatta i själva projektutformningen.


Att vårda och förbättra redan byggd miljö kan aldrig reduceras till "brandkårsutryckningar" om man vill vara varsam mot människor och miljö. Istället måste detta ses som ett ständigt pågående arbete, där omfattning och inriktning naturligtvis måste variera över tiden. Det är detta arbetssätt den nu planerade studien avser att belysa. Därmed knyter jag direkt an till de resonemang jag utvecklar i mitt nu pågående forskningsarbete (Att förnya bostadsförnyelsen BFR R10:1993) liksom till Boverksrapporten Bättre bostadsförnyelse. Sammanställning och slutsatser av 19 FoU-projekt (Vidén et al, 1990), där de inblandade forskarna bl.a. betonar behovet av kontinuerlig förnyelse. Men om detta ska bli möjligt krävs nya arbetsrutiner och förhållningssätt till byggd respektive social miljö.



Frågeställningar


Utifrån ovan angivna syfte formulerades följande frågeställningar som stöd för projektets uppläggning:

- Hur är det att bo och leva i Råslätt idag, jämfört med området för 15 år sedan då jag samlade in det empiriska material, som låg till grund för min avhandling?

- Har det utvecklats någon lokal kulturell tradition i Råslätt, som de boende identifierar sig med? T.ex. årliga marknader, speciell typ av organiserad verksamhet såsom lokalt knutna idrottslag etc.?

- Vad förenar och vad skiljer "åldrandeprocessen" i ett 60-talsområde, typ Råslätt, mot den som skett i de 40- och 50-talsområden jag lärt känna genom min forskning om ROT-
programmets stadsförnyelse? Hur pass kvarboende är t.ex.
råslättsborna i sitt område? Vilka bor kvar och vilka flyttar in?

- Vilka sociala och fysiska konsekvenser ger den mer pragmatiska steg-för-steg-process man tycks arbeta efter i Råslätt i jämförelse med t.ex. den "turn-around-filosofi"
som i varierande omfattning prövats vid förnyelsen av många
60-talsområden?

- Vilka överväganden hos ansvariga politiker och förvaltningar ligger bakom valet av en mer kontinuerlig förnyelseprocess?

- På vilket sätt har de boende involverats i förändringsprocessen?



Tillvägagångssätt




För att kunna besvara dessa frågeställningar har jag med hjälp av framför allt olika typar av projektutvärderingar rekonstruerat de insatser som gjorts i Råslätt alltsedan området var nytt. Detta material har sedan kompletterats med nyckelintervjuer bland anställda och tidigare anställda inom olika kommunala förvaltningar, bostadsföretag och hyresgästförening. Tillsammans utgör de ett tjugotal. Bland de boende har ungefär lika många intervjuats. Dessa representerar både sådana som bor kvar i området och sådana som flyttat därifrån, men med den likheten att båda kategorierna bott i Råslätt under en relativt lång period. Såväl svenskar som invandrare har intervjuats, liksom pensionärer och ungdomar.



Rapportens uppläggning




Rapportens tyngdpunkt ligger i beskrivningen av de olika typer av förnyelseinsatser, som ägt rum i området alltsedan starten (kapitel 3 och 4). Det sätt, på vilket de boende gjorts delaktiga i förändringsarbetet, är också en viktig infallsvinkel (kapitel 5), liksom hur de boende uppfattar Råslätt idag (kapitel 6). Tillsammans utgör detta den empiriska väv, utifrån vilket förändringsprocessen i Råslätt kan synliggöras och även analyseras, vilket sker i rapportens avslutningskapitel (kapitel 7).

Kapitel 2


FRÅN DÅTID TILL NUTID



Det ursprungliga stadsplaneförslaget



Beslutet att exploatera Råslätts Gård för bostadsbebyggelse fattades av Drätselkammaren i Jönköping 1964. Vid den tidpunkten präglades staden av stor bostadsbrist på grund av en kraftig befolkningsökning under 50-talet, som även fortsatte under 60-talet. På två årtionden, från 1950 till 1970, ökade själva Jönköpings stad från 44.103 till 55.943 invånare och den nuvarande Jönköpings kommun från 87.286 till 107.768 invånare. Det är i ljuset av denna kraftiga befolkningstillväxt man måste se beslutet att bygga Råslätt.

Det kommunala bostadsföretaget Stiftelsen Bostadshus (numera Vätterhem) var den som fick fick uppdraget att projektera, äga och förvalta området, som enligt stadsplaneförslaget från 1963 skulle innehålla minst 2.000 lägenheter. Dessa skulle vara belägna i U-formade 6-våningshus med bilparkeringen nedgrävd i källarplanet. Kommersiell och allmän service skulle placeras i en centrumanläggning och lokaler för barnstugor, fritid, tvätt och förråd i husens bottenplan. Förslaget låg mycket nära de planeringsidéer, som rådde i början på 60-talet. Det vill säga, förtätad höghusbebyggelse med utbyggd kommersiell och allmän service dels åt själva höghusområdet, dels åt omkringliggande villaområden, där service i stort sett saknades. Dessutom skulle bostadsområdet Råslätts Gård ge lägenheter på gångavstånd till det planerade industriområdet på gamla flygfältet.



Stadsplaneförslaget omarbetas



Efter ett antal utredningar kom Stiftelsen Bostadshus fram till att stadsplaneförslaget var olämpligt. Dels hade hänsyn inte tagits till grundförhållandena i det aktuella området, dels var stadsplaneförslaget oekonomiskt framför allt beroende på de nedgrävda garagen. Den i detta skedet anlitade arkitekten ansåg sig dock förhindrad att frångå det ursprungliga stadsplaneförslaget, varför Stiftelsen Bostadshus vände sig till arkitekt Lars Stalin för en teknisk-ekonomisk granskning av stadsplanen. Detta skedde i början av 1965.

Efter att ha visat att en annan lösning av bilparkeringen kunde sänka produktionskostnaderna betydligt, ombads arkitekt Lars Stalin av Stiftelsen Bostadshus att utarbeta en plan för Råslätts Gård. Denna plan kan i korthet beskrivas på följande sätt: Planmässigt skulle bostadsområdet bestå av en sydlig och en nordlig bostadsdel, som sammanbindes av en centrumanläggning. Varje bostadsdel är sedan i sig uppdelad i kvartersbildningar, som byggde på en idé om ett stegvist utökat "bostadsrum". Enligt denna idé utgjordes den minsta enheten i bostadsmiljön av de enskilda människornas privata rum. Dessa rum grupperades sedan runt ett kvartersrum, där anläggningar för lek, rekreation och närservice typ barnstugor och kvartersgårdar skulle skapa förutsättningar för en integrering mellan den privata sfären och gemensamhetssfären. Genomlöpande gångstråk med små torgbildningar möblerade med soffor och avskärmningsanordningar skulle binda samman kvartersrummen till stadsdelsområden, vilka i sin tur genom bland annat en centrumanläggning skulle bindas samman till en hel stadsdel.


Själva bostadsbebyggelsen bestod, enligt planen, av 30 stycken 6 - 8 våningshus innehållande 2.657 lägenheter, samtliga byggda med hjälp av betongelement.




Bostadskomplementen som kom bort




I april 1966 antog stadsfullmäktige Lars Stalins plan för bostadsområdet Råslätts Gård. I juli samma år skedde byggstarten. I detta läge hade inget beslut angående utbyggnaden av bostadskomplementen fattats. Det tycks, som om kommunen förväntade sig att Stiftelsen Bostadshus skulle ansvara för detta, medan bostadsföretaget å sin sida ansåg att det låg utanför deras åliggande. Enligt de kommunala besluten skulle Stiftelsen Bostadshus endast svara för bostäder och butikslokaler.

Då kommunen, trots påstötningar från bostadsföretaget, inte tycktes starta några förberedelser för allmän serviceutbyggnad i Råslätt, beslöt Stiftelsen hösten 1966 att låta utreda frågan. Stiftelsen Bostadshus uppdrog då åt arkitekt Lars Stalin att göra en allsidig utredning om servicebehovet i bostadsområdet. Denna var klar under första halvåret 1967 och överlämnades till kommunen med en begäran, att utbyggnaden av den allmänna servicen snarast skulle komma igång.

Ungefär samtidigt uppmärksammade Centrala Byggnadskommitténs ordförande att kommunala beslut angående de allmänna bostadskomplementen på Råslätts Gård saknades. Detta ledde till att stadsfullmäktige i november 1967 uppdrog åt Centrala Byggnadskommittén att detaljplanera bostadskomplementen. Efter två år, den 10 december 1969, antog stadsfullmäktige denna plan. Då var tolv hus redan färdigställda i Råslätt och närmare 3.000 människor inflyttade. Vad som fanns i serviceväg var en barnstuga, en skolpaviljong och en provisorisk butik.


På fritidssidan saknades lokaler helt. Några permanenta sådana skulle inte komma förrän i maj 1971 (fritidsgården) och i februari 1972 (hantverksgården). Från och med 1970 hade dock vanliga lägenheter ställts till fritidskontorets förfogande. Samma år invigdes även låg- och mellanstadieskolan, vars lokaler kunde användas för fritidsverksamhet.


De olämpliga fritidsförhållandena särskilt för barn och ungdom uppmärksammades i november 1970, då landshövdingen tog initiativ till en konferens angående problemen i Råslätt. Bakgrunden var en undersökning utförd av Jönköpings Socialbyrå. I denna framkom att andelen barn som aktualiserats hos barnavårdsnämnden var betydligt större i Råslätt än i den övriga staden.


Resultatet av landshövdingskonferensen blev en samrådsgrupp, bestående av representanter för hyresgästföreningen, Stiftelsen Bostadshus, fritidsnämnden och rektorn på Råslättsskolan. Gruppen skulle fungera som ett samarbetsorgan för att få en snabbare serviceutbyggnad och på andra sätt förbättrad situation i Råslätt speciellt för barn och ungdom. Denna samrådsgrupp kom dock inte att verka i många månader utan upplöstes vid kommunsammanslagningen 1970/71 och ersattes med en ny. Denna grupp fick en mer byggnadsteknisk inriktning och arbetade med planeringen av centrumanläggningen. Men parallellt med detta växte nya samarbetsorgan upp på lokal nivå ute i Råslätt. Grunden var lagd till arbetssätt som sedan präglat utvecklingen i bostadsområdet. Till detta återkommer jag längre fram i denna rapport.



Råslätt byggs "färdigt"




Ett bostadsområde blir aldrig färdigbyggt, vilket inte minst exemplet Råslätt visar. Under 80-talet genomfördes en rad fysiska förändringar i form av ny utemiljö, målade fasader och nya entréer, som gav området ett nytt utseende. Dessutom byggdes hela trapphus om till studentbostäder, servicebostäder till äldre och till psykiskt handikappade, vårdcentral etc. Men detta bör, enligt mitt sätt att se, snarare betraktas som den typ av mer fortlöpande insatser som i varierande omfattning alltid måste ske i ett bostadsområde under dess "livstid". Skillnaden är bara att dessa insatser har behövts göras relativt tidigt i den typ av boendemiljöer, som Råslätt representerar.


Det som hände i Råslätt mellan 1970 till 1975 vill jag däremot se som att Råslätt byggdes "färdigt". Det var under denna period de planerade bostadskomplementen färdigställdes. 1970 invigdes, som nämndes ovan, låg- och mellanstadieskolan på Råslätt. Året därpå - 1971 - följdes den av en fritidsgård (Kärrhöksgården) på 514 m2 i den södra delen av området. I den norra delen tillkom Havsörnsgården på 505 m2 år 1972. Samma år invigdes även affärsbyggnaden, som innehöll en stormarknad och en livsmedelshall, bank, post och apotek, herr- och damfrisör, kemtvätt, blomsterhandel, radio- och TV-affär, kiosk med gatukök, konditori samt busshållplats och besöksparkeringar i gatuplanet under affärscentrumet. 1972 är även det år, då Råslätt fick det första av de två servicehus, som idag finns för pensionärer.

Sedan 1973 finns distriktsköterska och barnavårdscentral i Råslätt. Tillsammans med en tandpoliklinik flyttade de år 1974 in i den i centrumdelen uppförda vårdbyggnaden. Vårdcentralen, som var en produkt av det så kallade Råslättsprojektet (se kapitel 3), etablerades också i Råslätt år 1974. Den kom att placeras i 12 ombyggda lägenheter i anslutning till centrum. (Idag utökad till 47 stycken)


På fritidssidan färdigställdes under 1974 - norr om området - en grusplan för fotboll, ett elbelyst motionsspår samt en idrottsplats. Året därpå, 1975, stod så - som ett slags kulmen - den integrerade högstadie- och fritidsbyggnaden "Stadsgården" klar liksom Råslättskyrkan med sin gudstjänst-lokal, expeditioner samt studie- och ungdomslokaler.


Fritidsdelen i Stadsgården, som samutnyttjas av skol- och fritidsförvaltningen, innehåller följande:


- simhall med bastu
- sporthall
- matservering, som även fungerar som "personalmatsal" för dem som arbetar i Råslätt. Dessutom svarar de för skolmaten på högstadiet, som serveras i två av de samlingssalar som gränsar till tavernan.
- bibliotek
- fyra samlingssalar (varav en även kan användas som biograf),
- biljard- och bordtennisrum
- bowlinghall (numera nedlagd)


Någon speciell skolgård anlades inte vid högstadieskolan.
Istället utformades en blomstergård söder om Stadsgården, som är öppen för alla. Väster om högstadieskolan finns dessutom en björkkulle bevarad. Under 1976 färdigställdes här banor för olika typer av bollspel samt för minigolf. Det tillkom även ett kolonilottsområde, som numera har de utökats till tre stycken, samt en konstfrusen skridskobana. Tillsammans med en relativt välutbyggd barnomsorg, ett lokalt placerat förvaltningskontor (bostadsföretaget) och en vid den tidpunkten nymodighet som kvarterspolis var Råslätt vid mitten av 70-talet ett "annat" bostadsområde än det som de första hyresgästerna flyttat in i 1968. Det tog alltså sju år efter det att de första hyresgästerna flyttat in tills de planerade bostadskomplementen var fullt utbyggda. De som fick betala det högsta priset för detta var den första generationens hyresgäster.

Vändpunkten




De första åren i Råslätts historia var mycket svåra med många tomma lägenheter, hög omflyttning, social oro, öppna missbruksproblem, hotfulla ungdomsgäng osv. Råslätt utvecklades till ett av de miljonprogramsområden, som tillsammans med bland andra Skärholmen och Brandbergen i Stockholm, Hammarkullen och Gårdsten i Göteborg, Rosengård i Malmö, Navestad i Norrköping, Hässleholmen i Borås, Ålidhem i Umeå kom att stå som symbol för planerarnas och politikernas oförmåga att bygga "det goda samhället". (Se t.ex. Franzén & Sandstedt, 1981,s. 19)


1975 ses dock av många av dem som arbetade i Råslätt vid den tidpunkten, som en vändpunkt. Christer Gannsjö, numera rektor på lågstadiet och en av Råslätts många eldsjälar, har illustrerat detta med följande figur:

FIGUR1


De utbyggda bostadskomplementen gav nya möjligheter att arbeta med Råslätts problem; inte minst inom skolans värld, där den nya högstadieskolan hälsades med glädje. Fram till 75/76 hade eleverna bussats från Råslätt till en annan skola i kommunen. Där hade eleverna i stor utsträckning fått spela rollen som syndabockar. Råslättselevernas rykte på denna skola var grundmurat dåligt. En hel del skolk förekom även.


Skolstarten i den nya Stadsgårdsskolan augusti 1975 blev mycket positiv. För den nyanställda och mycket engagerade skolpersonalen, som i stor utsträckning fortfarande finns kvar, blev det ett år av nyhetens behag. I den sammanbyggda fritidsanläggningen (Stadsgården) fanns det gott om tillfällen att knyta kontakt med bekymmersamma elever. Inte bara när kriser och konflikter påkallade uppmärksamhet utan också i dessa elevers maximalt positiva stunder. Många håltimmar fylldes med biljard och bordtennis. Och när fritidsledarna arrangerade turneringar för eleverna i olika spel och aktiviteter fanns ofta skolpersonal med bland deltagarna. Fritidsledarna på Stadsgården involverades dessutom direkt i skolans verksamhet och ingick i de elevvårdande arbetslag, som utvecklades under skolans första år för att på ett tidigt stadium tackla de problem som uppstod. I samband med detta knöts även kontakter med Barnpsykiatriska kliniken och med vårdcentralen i Råslätt. Den psykolog, som arbetade på vårdcentralen, hjälpte ofta till med svåra hembesök, och medverkade till att lösa upp konflikter och kriser. Även samarbetet med socialsekreterarna var av stor vikt i det uppsökande och förebyggande elevvårdsarbetet.


Det nya arbetssätt som växt fram lokalt ute på fältet under Råslätts första svåra år, och som jag mer utförligt beskriver i kapitel tre, började bära frukt. Området stabiliserades successivt. De anställda inom inom olika förvaltningar upplevde att de genom en kombination av nya angreppssätt och samarbete över olika förvaltningsgränser lärde sig att bemästra den svåra bostadsociala situation, som rådde på Råslätt. Under hela 80-talet upplevde många av de anställda att de arbetade i medvind. Fram växte ett välorganiserat och välskött förortsområde med en i princip heltäckande kommersiell och samhällelig service. Så sakteliga förbleknade 70-talets problemstämpel, samtidigt som en djärv färgsättning av de betonggrå husen tillika med omfattande gårdsupprustningar gav området en ny fysisk framtoning.



Råslätt inför ett nytt trendbrott?




Trots att Råslätt under hela 80-talet fungerat i en positiv utvecklingsspiral med växande självkänsla bland de anställda är det många av dem som jag intervjuat som uttrycker osäkerhet inför framtiden. De kan inte konkret beskriva vad det är. Det är bara en känsla. Men någonting håller på att hända med den mångomtalade Råslättsandan, både i samarbetet mellan olika parter och i arbetet inom de egna organisationerna.


Till detta kommer att den bostadssociala situationen i dagens Råslätt präglas av en mycket komplicerad invandrarsituation. Lyckas man från ansvarigt håll inte att bemästra detta, kommer Råslätt som bostadsområde med stor sannolikhet att gå en svår tid till mötes. Linjen i den ovan redovisade kurvan över Råslätts utveckling kommer då troligen åter att peka neråt. Dessa dystra profetior bör dock inte hindra oss från att analysera och diskutera det arbetssätt som utvecklades i Råslätt under 70- och 80-talen och som bildade utgångspunkt för den nu genomförda studien. Det finns mycket att lära av detta, trots det trendbrott som nu äger rum i området och som Råslätt tycks vara långt ifrån ensamt om. I denna typ av miljöer tycks ständigt nya faror lura runt hörnet. Det är en av de viktigaste lärdomarna från denna studie. Det finns ingen "dunderhonung"! Ingen lösning med stort L. Beredskapen måste istället vara ständigt hög och angreppssätten flexibla. Det är detta de närmaste kapitlen skall belysa, dels genom korta beskrivningar av alla de olika typer av projekt de kommunala förvaltningarna bedrivit i området, dels genom de insatser bostadsföretaget gjort.


Kapitel 3

FRÅN 91:AN TILL SÅNGSVANEN

Pionjäranda och nya verksamhetsformer



Den positiva bild, som förmedlades mig vid mitt besök i Råslätt i oktober 1988 - att Råslätt var ett område där ständigt något var på gång - bekräftas av den genomgång jag gjort av så gott som allt dokumenterat material från olika typer av projektverksamhet. Mellan den så kallade 91:an-verksamheten, som startade våren 1972 för att arbeta med ett kriminellt belastat ungdomsgäng i området, och projektet Sångsvanen, som bedrevs mellan åren 1988 - 1990 för att arbeta med ett problemskapande större gäng arabisktalande barn och deras familjer, har det funnits en rik flora av olika typer av utvecklingsprojekt i Råslätt. Men också inom den ordinarie verksamhetens ram har det i de olika förvaltningarna pågått en mer eller mindre fortlöpande diskussion för att utveckla lämpliga arbetsformer både internt vad gäller den egna yrkesrollen och externt vad gäller samarbetet över förvaltningsgränserna. Det finns, vilket de genomförda nyckelintervjuerna samstämmigt visar, ett sätt att arbeta i Råslätt, som skiljer detta område från övriga delar av staden. Men det är ett arbetssätt, som också skiljer sig från det i många andra problemområden, byggda under miljonprogrammet. Det har de intervjuade upplevt på många konferenser. Detta sammankopplar de med den speciella Råslättsanda, som växte fram bland de anställda under områdets första svåra år och som fortfarande påverkar sättet att arbeta. Mest karaktäristiskt för detta arbetssätt är det nätverk som utvecklats på lokal bostadsområdesnivå mellan olika verksamhetsorgan samt möjligheten att jobba på många olika sätt.

"Poängen med att arbeta på Råslätt", säger en av de intervjuade, "är den positiva inställningen till flexibilitet. Det är tillåtande att arbeta på olika sätt. Det är tillåtet att samarbeta och att avsätta tid till samarbetsuppgifter. Det är så nära till folk. Kanske är det områdets uppbyggnad. Man hittar alltid kollegor som har samma upplevelser."
En av bostadsföretagets förvaltningschefer uttrycker det sålunda:

"Vi arbetar mycket mer över gränserna i Råslätt än i andra områden. Det är en hiskelig styrka. Vet hela tiden vem man skall kontakta. (Intervjupersonen jämför med problemutvecklingen i ett annat av företagets områden.) Vi är snabba på att ta tag i problem på Råslätt."

En som arbetat i området tills helt nyligen kommenterar sättet att arbeta på följande sätt:

"De som jobbade på Råslätt var härliga. Välmotiverade och engagerade människor, som satsade mycket........ Samarbetet var unikt och fantastiskt. Inga problem att ta kontakt med personer i andra förvaltningar eller med kvarterspolisen. Det fanns en dialog mellan olika parter. Man kände att man drog åt samma håll. Att alla försökte att gå in och hjälpa till. Även Vätterhem ....... Samarbetet var långt mer drivet i Råslätt än i andra städer. Det märktes, när jag var på olika konferenser."

Ur nyckelintervjuerna växer bilden fram av en arbetsform, som bygger på ett starkt tjänstemannaansvar på lokal nivå. Att man utifrån en relativt stabil personal med god kännedom om de lokala förhållandena och en ömsesidig respekt för varandras yrkeskompetenser inte bara har lyckats skapa utan också vidmakthålla en positiv motkraft till de, inte sällan svåra, problem som till och från poppar upp i området. Grundelementen i detta arbetssätt introducerades redan i den ovan nämnda 91:an-verksamheten, och har sedan - det understrykes av många av intervjupersonerna som oerhört viktigt - ständigt återerövrats. Nu känner dock många, vilket nämndes i kapitel två, att någonting håller på att hända. Nu "blåser nya vindar". Vad det betyder för ett område av Råslätts karaktär, kan bara framtiden utvisa.


91:an - det första utvecklingsprojektet i Råslätt (Beskrivningen av 91:an är hämtad ur grannskapsarbetarenHåkan Berggrens dokumentation av Kontaktcentrum, mars 1976)

Under 1971 uppmärksammar en specialklasslärare vid Ljungarumsskolan att det i hans klass finns flera tinnersniffande barn, som ingår i ett större ungdomsgäng i Råslätt. Ungdomarna är nästan alla kriminellt belastade och
kommer i många fall från familjer med ekonomiska, sociala och psykiska problem. Då ungdomarna vill ha en lägenhet att samlas i tar läraren kontakt med socialförvaltningen och den sk 91:an-verksamheten startar våren -72. Arbetet innebär att socialförvaltningen avlönar ett antal fritidsledare samt att man regelbundet samlar föräldrarna till diskussioner.


Efterhand arbetet fortskrider kommer man underfund med att man antagligen kommit in försent i vissa fall, och att ett verkligt förebyggande arbete borde starta redan när barnen är i mellanstadieåldern, dvs 10-13 år. Även arbetet med föräldrarna kan intensifieras. I april-73 skisserar man i en skrivelse till Sociala centralnämnden allmänt hur ett förebyggande barnavårdsarbete i en kommundel kan bedrivas. Däri ingår att problemen bör bearbetas i hemmiljön, att gäng- och gruppbearbetning bör prövas som alternativ till individuella åtgärder, att gränsdragningen mellan organ som arbetar med barn och ungdom i området ska mjukas upp och ersättas av ekonomiskt och personellt samarbete. I utredningen finns ett kontaktcentrum i mitten som bas för projektledare och fältarbetare. Lokalen är också tänkt att användas som plats för konsultrådgivning och föräldraservice, bl.a. för föräldragrupper. En annan viktig funktion blir att samla personal som har sin arbetsplats i området till regelbundna samlingar.


102 000 kr beviljas senare av Sociala centralnämnden för en försöksverksamhet i Råslätt sept-dec 1973. Under sommaren intensifieras planeringsarbetet och i september står följande modell klar att arbeta efter:

figur2


Ungdomsarbetet är ett komplement till föreningar och fritidsgård och vill nå de som inte fångas upp av dessa. 1 socialassistent och tre timanställda fritidsledare anställs för denna uppgift. De har KC som bas för arbetet t v.


Föräldraarbete bedrivs delvis parallellt med ungdomsarbetet. Syftet är att samla föräldrarna och mer aktivt dra in
dem i själva arbetet. KC är samlingsplats.


Familjearbetet startas genom att 3 familjeterapeuter an-ställs. Deras verksamhet blir dock helt fristående från KC. De får egen lägenhet och hela kommunen till upptagnings-område.


Grannskapsarbete inleds med 4 praktikanter från Socialhögskolan som grannskapsarbetare. Dessa använder KC som bas för verksamheten. Syftet är att stimulera invånarna att själva ta över ansvaret för olika sociala aktiviteter i området och genom grannkontakter minska främlingsskapet människorna emellan.


Samarbete: För att samordna de olika verksamheterna och för att medverka till att överbrygga gränsdragningar mellan de olika myndigheter/förvaltningar som arbetar i området bildas grupper för information/diskussion. Projektledare blir socialinspektör som också får sin arbetsplats förlagd till KC.


Kopplingen mellan ungdomsarbetet och grannskapsarbetet ska ses som länkar i en kedja: man arbetar först med ungdomarna, arbetet utsträcks sedan till föräldrarna och hela familjer. Nästa punkt är familjernas närmiljö, dvs bostadsområdet.


Själva lokalen, KONTAKTCENTRUM, är en 2-rumslägenhet centralt belägen i Råslätt, och som hyrs och möbleras upp med medel från socialförvaltningen. I inledningsskedet har den således följande funktioner:


- bas för samordningsarbetet med hela projektet, en ansvarig
- bas för grannskapsarbetet, fyra praktikanter
- bas för ungdomsarbetet, socialassistent + fritidsledare
- samlingsplats för förälragrupper
- sammanträdeslokal för myndighet/förvaltningars samordningsträffar



Ulla Esping och Christer Gannsjö - två portalfigurer i Råslätts historia




Bakom denna till synes odramatiska beskrivning av den första projektverksamheten i Råslätt döljer sig ett händelserikt förlopp, som i grunden förändrade såväl social-, skol- som fritidsförvaltningens sätt att handskas med Råslätt och dess problem. Portalfigurerna i detta arbete var socialinspektören Ulla Esping och specialklassläraren, numera rektorn vid Råslätts lågstadieskola, Crister Gannsjö. Tidigare okända för varandra korsades deras vägar kring det tinnersniffande ungdomsgänget i Råslätt och ett samarbete växte fram. Därmed lades grunden till det, som de som arbetar på Råslätt fortfarande uppfattar som något specifikt för området, den så kallade Råslättsandan. Men utan Ulla Espings och Christer Gannsjös egna beskrivningar av händelseförloppet är det ur det dokumenterade materialet svårt att förstå hur revolutionerande deras idéer var vid denna tidpunkt; att det var ett helt nytt sätt att tänka och handla inom den kommunala förvaltningen. Visseligen låg mycket av tankegångarna "i tiden", men att omsätta det i praktisk handling på bostadsområdesnivå krävde ett rikt mått av både engagemang och uppfinningsrikedom samt arbete och åter arbete.


Christer Gannsjö berättar i nyckelintervjun, hur han som specialklasslärare ställde sig alltmer negativ till det då gängse arbetssättet att placera störda barn i speciella OBS-klasser. Denna undervisningsform innehöll utstötningsmekanismer, som i många fall var förödande för dessa barns möjligheter att utveckla ett "normalt" liv. Som han såg det, kunde störda barn bara bli friska i en omgivning av friska barn. I linje med detta var han även starkt kritiskt till den tidens sätt att placera kriminellt belastade ungdomar på ungdomsvårdsskola. Det var i deras vardagsmiljö - i ungdomsgängen och i relationen till föräldrarna - man måste arbeta med problemet. När han i det läget, som specialklasslärare på Ljungarumsskolan, finner att det i hans klass finns flera tinnersniffande barn, som ingår i ett större ungdomsgäng i Råslätt, letar han efter möjligheter att jobba med dessa ungdomar i deras egen boendemiljö. Det är i detta skede han tar kontakt med Ulla Esping - en för honom då helt okänd person - och fann en själsfrände. Tillsammans ritade de upp en organisationsplan för hur samarbetet mellan de olika förvaltningarna skulle utformas och hur arbetet med ungdomarna och deras föräldrar skulle kunna bedrivas. Resultatet blev den ovan beskrivna 91:an-verksamheten samt Kontaktcentrum.

Ulla Esping var vid denna tidpunkt ansvarig för Praktikcentrum, vars uppgift var att ta emot studerande från Socialhögskolan i Göteborg för träning i praktiskt socialt metodikarbete. Praktikcentrum i Jönköping var tillsammans med ett i Sundsvall en försöksverksamhet, för vilka de aktuella Socialhögskolorna, Kommunförbundet och respektive kommunen gemensamt sköt till resurser. Enligt Ulla Esping var de studerande som kom till Praktikcentrum duktiga. Men de var också radikala i sitt sätt att vilja utveckla verksamheten. Till en början upplevdes detta som stimulerande av social-förvaltningens personal, men blev för många hotfullt när förändringarna skulle genomföras. Politikerna däremot visade

stort intresse och förde uppseendeväckande fria diskussioner med praktikanterna.


Till bilden hör även Ulla Espings egen bakgrund. Hon hade relativt sent utbildat sig vid Socialhögskolan i Göteborg. Dessförinnan hade hon, efter utbildning vid Alva Myrdals Socialpedagogiska seminarie i Stockholm, bland annat arbetat som föreståndare vid en fritidsgård. Denna erfarenhet gjorde att hon som nyexaminerad socialassistent, reagerade mycket starkt mot det tjänstemannavälde och de arbetsmetoder, som fanns vid den tidens socialförvaltning. Hon var både kritisk mot det individuellt utformade behandlingsarbetet, som styrde verksamheten, och mot detta att socialassistenterna aldrig "lämnade skrivbordet" och lärde känna de miljöer deras klienter levde i. Som Ulla Esping såg det, måste man istället utveckla arbetet i dialog med dem som berörs, samtidigt som man sätter in problemet i sitt sammanhang. På den tiden kunde man, enligt Ulla Esping, arbeta med ett gäng problemungdomar utan att varken koppla ihop dem som gäng eller relatera det till den miljö de levde i. De enskilda ungdomarna delades upp på olika socialassistenter och behandlades inviduellt.


Med Praktikcentrum som bas gavs dock möjlighet att pröva nya vägar inom det sociala arbetet. Praktikanterna hade upptäckt att många av de grabbar, vars ärenden de handlade, kom från en och samma gatuadress i Råslätt. Uppmuntrade av Ulla Esping sökte de upp denna gata och gjorde därefter även en liten undersökning. Denna undersökning resulterade i sin tur i den landshövdingskonferens angående problemen i Råslätt, som nämndes i kapitel två.


Praktikanternas "upptäckt" av det tinnersniffande ungomsgänget på Råslätt, sammanföll med Crister Gannsjös uppdykande på Praktikcentrum. Ur detta växte samarbetet mellan honom och Ulla Esping växte fram. I sin praktiska utformning involverades därefter relativt omgående även personal från fritidsförvaltningen.


Att arbeta över förvaltningsgränserna var vid denna tidpunkt något högst ovanligt. Det fanns många hinder att övervinna både internt i de egna förvaltningsorganisationerna och externt i själva samarbetet. Därför tvingades man att föra ingående och fortlöpande diskussioner både kring de egna yrkesrollerna och var gränserna till de andras gick. Poängen var nämligen inte att utplåna varandras synsätt. Då skulle ju de olika yrkesgruppernas särdrag försvinna. Något som i sin tur skulle göra ett samarbete över förvaltningsgränserna "onödigt". Vad man eftersträvade var istället en mångsidig vinkling i beskrivningen av de problem som fanns och med hjälp av varandras kompetens bättre kunna hitta ett sätt att angripa dem. Att se varandra som resurser, blev ett viktigt signum i det samarbete som växte fram. 91:an och

Kontaktcentrum var då bara inledningen till ett långt större samarbetsprojekt, det så kallade Råslättsprojektet, som startade i januari 1974 och som på försök drevs i fem år för att sedan permanentas.



Råslättsprojektet




Råslättsprojektet var ett samarbetsprojekt mellan Jönköpings kommun och Jönköpings läns landstings norra sjukvårdsdistrikt. Basen i verksamheten var den i Råslätt nyinrättade vårdcentralen, och ledningsgruppen bestod av psykologen, distriktsläkaren och socialinspektören.


Som övergripande mål angavs strävan att i största möjliga utsträckning tillgodose invånarnas behov av medicinsk, social och psykologisk service. Härvid skulle insatserna i första hand inriktas på familjer med sammansatta medicinska, sociala och psykologiska problem.


Som medel att förverkliga denna målsättning angavs:

  1. - nya administrativa rutiner och arbetssätt för att möjliggöra arbete efter helhetssynen

- bibehållet vårdansvar för vidareremitterade patienter/klienter

- grannskapsarbete

- integrerad uppsökande verksamhet bland barn och ungdom och fritidsgårdsutbildning

- tillgång till särskild personal som t.ex. psykolog och barnpsykiatrisk konsult

- samarbete och samverkan mellan olika grenar av medicinsk och social service

- samarbete med länsarbetsnämnd, försäkringskassa samt andra förvaltningar och organisationer inom projektets verksamhetsområde


Uttryckt på ett annat sätt så skulle Råslättsprojektet ge underlag för en bedömning av värdet av en decentraliserad service och en vidareutveckling av "optimala" samverkans-former mellan allmänläkarvård och annan sjukvårdsverksamhet samt socialvård. För socialvården tillkom även en egen försöksverksamhet för att utveckla nya arbetsformer. Detta

skulle ske, dels i det förebyggande och uppsökande sociala arbetet, dels i det mer traditionella. I det senare skulle mer demokratiska och avbyråkratiserade arbetsformer ge större insyn och möjlighet till påverkan från de berörda klienternas sida.


"Motor" i socialvårdens försöksverksamhet i Råslätt liksom vid tillkomsten av en integrerad vårdcentral i området över huvudtaget var just Ulla Esping. Trots den egna förvaltnings-ledningens negativa inställning lyckades hon förmå de ledande politikerna att satsa på en decentraliserad socialvård, som dessutom integrerades i den ur medicinsk synpunkt redan påtänkta vårdcentralen. Förutsättningen för detta var att socialstyrelsen vid denna tidpunkt blivit gemensam tillsyns-myndighet för hela vårdområdet, dvs för både hälso-, sjuk- och socialvård. Dessutom kunde den arbetsgrupp, som hösten 1973 arbetade fram förslaget till vårdcentral i Råslätt, hänvisa till de redan pågående samarbetsförsöken i området; den kring 91:an och Kontaktcentrum, där Ulla Esping intog en ledande roll.


I den utvärdering, som gjordes av den fem-åriga försöksverksamheten, framträder Råslättsprojektet som ett paraply, under vilket en mängd olika samarbetsorgan skapades, dels internt på vårdcentralen mellan den medicinska, psykologiska och sociala vården, dels externt där bland annat fritidsgården, skolan, barnavårdscentralen, distriktssköterskan, barnomsorgen, hemvårdsassistenten, personalen på servicehuset, försäkringskassan och länsarbetsnämnden ingick. Områdesgruppen, till vilken jag återkommer längre fram, var dock den enda samarbetsform, där alla verksamheter på Råslätt var (och fortfarande är) representerade samtidigt. Det vill säga, här var även de representerade som under försöksperioden stod utanför det så kallade Råslättsprojektet såsom bostadsföretaget, hyresgästföreningen, kvarterspolisen och kyrkan. Tanken med områdesgruppen var att här skulle frågor av mer allmänt intresse kunna diskuteras, samtidigt som detta organ skulle underlätta det informella samarbetet mellan parter som inte regelbundet träffades i andra gemensamma samarbetsorgan.


Råslättsprojektets förmåga att stimulera framväxten av ett omfattande samarbete på lokal bostadsområdesnivå resulterade i, enligt den genomförda utvärderingen, att många av de uppsatta projektmålen kunde uppfyllas. Men det ledde också till ett i vissa stycken minskat behov av samverkan i de enskilda ärendena. Den vanligaste orsaken till detta var att man erhöll kunskap om varandras arbetsområden och därmed också om de olika institutionernas begränsningar i möjlig-heten att hjälpa en hjälpsökande. Samråd var ju bara menings-fullt, då det förväntades leda någon vart. Så förutom en överföring av kunskap om varandras kompentensområden bidrog det ökade samarbetet, enligt utvärderingen, till följande:


- "större resurser" genom att de befintliga kunde nyttjas bättre

- flexibla och ibland tidiga/lindriga åtgärder

- ett ökat beslutsunderlag

- rätt hjälpinsats vid rätt tidpunkt

- en vidgad helhetssyn

- förenklade kontakter mellan institutionerna

- fler informella remisser och därför en viss avbyråkratisering

- en resursbesparande arbetsfördelning

- en större kontinuitet för patienter/klienter

- en positiv myndighetskontroll som ger möjlighet att upptäcka problem tidigt
(Palme, 1979 s.93)


Socialvårdens ambitioner att utveckla nya arbetsformer inom det förebyggande och uppsökande sociala arbetet försvann emellertid relativt snabbt under projektperiodens gång. Enligt den gjorda utvärderingen var orsakerna till detta flera. En av de viktigaste var troligen att de första socialarbetarna upplevde ett allt mindre stöd från den egna förvaltningen. Deras idéer väckte inte gehör, intresset för de olika verksamheterna tycktes svalt och man hade svårt att vinna förståelse för de resurser som behövdes för denna typ av verksamhet. Kontaktcentrum, som efter vårdcentralens tillkomst, hade utvecklats till ett mer renodlat grannskapsarbete under ledning av en fältassistent från socialförvaltningen, förde till exempel en ständig kamp för att överleva. När Kontaktcentrum avvecklades under 1975 miste socialbyrån i Råslätt en viktig plattform i det förebyggande sociala arbetet i området.


Vid årsskiftet 1974/75 överfördes dessutom huvudmannaskapet för det uppsökande arbetet bland ungdom i riskzonen från socialförvaltningen till fritidsförvaltningen. Samtidigt med detta skedde även en omorganisation. Den gamla BSP-verk-samheten (Barnavårdsnämnd - Skola - Polis) omorganiserades och bytte namn till Samarbetsorganet för Barn- och Ungdoms-frågor i Jönköpings kommun (SBU). Bakom detta låg de vunna erfarenheterna från ungdomsarbetet i Råslätt och det sätt fritidsförvaltningen blivit involverad i detta. Till en början hade 91:an-verksamheten och Kontaktcentrum framför allt drivits av socialförvaltningens egen personal. Men som nämndes ovan anställdes relativt snart även timanställda

fritidsledare. Efterhand kom man från ansvarigt håll fram till att dessa fritidsledare istället borde vara anställda av fritidsnämnden och från årskiftet 1974/75 blev detta således fallet. SBU-verksamheten knöts därmed till de olika fritids-gårdarna i kommunen och drevs med hjälp av speciellt anställ-da fritidsledare. Socialförvaltningens roll blev att bistå med fältassistenter, som mer direkt skulle arbeta med specifika problem och vara en kontaktlänk mellan vårdcentral, skolkurator etcetra.


Omorganisationen av ungdomsarbetet, påpekar utvärderaren av Råslättsprojektet, hade i sig inte behövt medföra att socialarbetarna på vårdcentralen nästan helt drog sig ur det förebyggande sociala arbetet. Men motståndet från den egna förvaltningen och nedläggningen av grannskapsarbetet på Kontaktcentrum parat med en hög arbetsbelastning bidrog till att socialassistenterna alltmer kom att koncentrera sig på det egna mer traditionella behandlingsarbetet. Dessutom förändrades karaktären på det förebyggande och uppsökande arbetet i takt med att ungdomsarbetet gav resultat och den sociala kontrollen i området ökade. Behovet av ett aktivt uppsökande av okända problemungdomar minskade och nya former för det sociala arbetet med ungdomar i riskzonen behövde därmed utvecklas. För detta hade socialassistenterna inga resurser varken i tid eller pengar. Dessutom byttes nästan hela personal på socialbyrån ut under 1976 och 1977. Bland annnat lämnade då Ulla Esping Råslätt för ett liknande arbete i en annan kommun.


Råslättsprojektet var i mångt och mycket ett pionjärarbete. Initiativtagarna var starkt engagerade och stimulerade även annan personal. Vissa av visionerna föll dock på hälleberget såsom idéerna om förebyggande och uppsökande socialt arbete (samtidigt som dessa idéer påverkade fritidssektorns fortsatta utveckling på Råslätt). Andra visioner föll i god jord, slog rot och har vidareutvecklats genom åren. Däribland detta att arbeta över olika förvaltningsgränser. "Ulla Esping bröt igenom många vallar", som en av mina intervjupersoner uttryckte det. Här lades grunden till den speciella Råsättsanda, som enligt de intervjuade i allra högsta grad präglat arbetet på Råslätt genom åren.



Områdesgruppen


Samverkansformerna i Råslätt har under de år som gått varit många och av skiftande karaktär. Ryggraden är dock områdesgruppen, vilket är det enda samarbetsorgan, där samtliga verksamheter i området finns representerade. Med sina 8-10 träffar per år, har den nu varit verksam i mer än 20 år och fungerat som områdets "ideologiska nav". Det är här den gemensamma människosyn, som bär upp Råslättsandan, har vidareutvecklats under årens lopp.

Områdesgruppen, eller samarbetsgruppen som den först kallades, uppstod ur det samarbete Ulla Esping och Crister Gannsjö inledde kring ungdomsproblemen på Råslätt. I en skrivelse till sociala centralnämnden i mars 1973 motiverade de behovet av ett sådant organ på följande sätt:

"För en samordning av verksamheten, för att överbrygga gränsdragningar organen emellan och för att kunna utnyttja varandras informationsmaterial bör lokala samarbetsgrupper bildas inom berörda bostadsområden. En sådan grupp ska bestå av de personer, som aktivt deltar i barna- och ungdomsverksamheten: Personal från barnavårdscentral, skolkurator, daghemspersonal, fritidsgårdsföreståndare, kvarterspolis, socialarbetare......" (Palme, 1979 s. 56).

Tanken var (och är fortfarande) att områdesgruppen enbart skulle behandla frågor av övergripande karaktär. Men detta kan betyda allt från en allmän diskussion om ett specifikt problem till gemensamma skrivelser och uppvaktningar. I några fall har man även utvecklat förslag om ml;rsöksverksamhet, såsom fallet var med Närleksverksamheten som startade 1976. Däremot skall områdesgruppen inte, enligt den målsättning som formulerats, ta på sig projektledande funktioner. Detta skul-le vara svårt att förena med områdesgruppens uppbyggnad. Poängen med detta samarbetsorgan är nämligen att alla repre-senterade institutioner ska ha lika ansvar och samma status.

Att områdesgruppen behållit sin särart som allmänt forum för informella kontakter, informationsutbyte och påtryckargrupp i gemensamma angelägenheter måste ses som en styrka. Därmed finns det alltid ett forum att mötas i, där man kan höja sig över de stundom djupa konflikter som till och från blossar upp i området mellan olika parter. "Trots 'tuffa tag' har man inte slutat att prata med varandra", som någon av mina intervjupersoner säger. Men stundom har det hänt att någon part i protest hoppat över några sammanträden i områdesgruppen.

Närleken




Inför den statliga Bostadssociala Delegationens studiebesök i januari 1976 diskuterade områdesgruppen, vad som för till-fället kunde uppfattas som mest problematiskt i området. Mot bakgrund av de stora allmänna satsningar, som gjorts åren dessförinnan, enades gruppen om, att den mest angelägna åtgärden måste gälla en förbättring av det sociala klimatet i de yngsta barnens lekmiljö. Denna prioritering motiverades med, att man märkt att många barn släpptes ut "vind för våg" på lekplatserna och att detta resulterade i, att äldre barn trakasserade de yngre eller helt enkelt förbjöd dem att vara där. I praktiken kunde det betyda, att 5-6 barn psykologiskt kunde lägga beslag på en lekplats och sedan utestänga alla andra barn att vistas där. Ju bättre utrustad en lekplats var, desto mer tycktes denna tendens framträda. Daghems-personalen hade dessutom noterat, att barnen i kvarteret flockades kring dem, när de vistades utomhus med sina dag-hemsbarn. Detta tolkade de som att barnen saknade vuxen-kontakt i sin utemiljö. Även det faktum, att barnfamiljerna var överrepresenterade bland utflyttarna, tog områdesgruppen som ett tecken på, att något måste göras för att förbättra situationen på lekplatserna.


Bostadssociala delegationen, för att göra en kort presentation av detta organ, hade tillkommit under 1975 mot bakgrund av de svåra uthyrningsproblem, som fanns i många av landets nyproducerade bostadsområden. Direktiven till delegationen var att "ta initiativ till försöksverksamhet som genomförs av intresserade kommuner och fastighetsförvaltare i ett begränsat antal boendemiljöer med stora uthyrningssvårigheter" (SOU 1979:37 s.21).


Ett av delegationens försöksprojekt förlades således till Råslätt, men inte som något fullständigt projekt. Detta motiverades med att man på Råslätt, genom det ovan beskrivna Råslättsprojektet, till väsentliga delar redan initierat sådant som var angeläget för delegationen att pröva såsom områdesinriktad verksamhet, decentralisering av och samverkan mellan olika former av samhällsservice, åtgärder för jämnare befolkningsstruktur och så vidare. Från delegationens sida önskade man ändå att på lämpligt sätt följa den i detta sammanhang planerade försöksverksamheten (dvs Närleken), som då sågs som en fördjupning av tidigare insatser. Formen för delegationens medverkan begränsades till själva utvärderingen av Närleken, medan kommunen tillsammans med bostadsföretaget och hyresgästföreningen ansvarade för själva genomförandet.


Till en början förlades Närleksverksamheten till fyra olika lekplatser i Råslätt. Den bedrevs så att barn till och med första klass skulle kunna vara ute och leka, dels på dessa lekplatser, men också inomhus i fyra så kallade hemvist (lägenheter) under lekledarnas tillsyn. Föräldrarmedverkan uppmuntrades och ställdes till och med som krav i vissa delar av verksamheten. Förhoppningen var att detta skulle leda till en tryggare lekmiljö för barnen, men också till en ökad kontakt och gemenskap bland de vuxna till gagn för det sociala klimatet i området.

Organisatoriskt har Närleksverksamheten under de år den funnits (1976-1985) genomgått olika former av omdaningar. Till en början utformades den i samarbete med länsarbets-nämnden, som ansvarade för att varje lägenhet/lekplats var bemannad med två stycken beredskapsarbetande ungdomar. Pro-jektledaren, som var knuten till fritidsgården, ansvarade för att verksamheten hölls ihop och att den uppställda målsätt-ningen följdes. Projektledaren arbetade även med uppsökande verksamhet för att komma i kontakt med de föräldrar, vars barn saknade tillsyn. 1978 påtog sig Jönköpings kommun ansvaret att hålla två fritidsledare anställda vid Närleken samtidigt som Vätterhem och hyresgästföreningen påtog sig ansvaret att hålla lokaler, en i vardera delen av Råslätt.


Erfarenheterna från Närleken har varit goda. I den utvär-dering, som jag gjorde efter själva försöksverksamheten, konstateras att verksamheten hade fyllt ett viktigt behov hos såväl barn som vuxna. Flera nyinflyttade mammor hade sökt sig till Närleken och därigenom fått kontakt med andra vuxna i området. Men även för icke nyinflyttade Råslättsbor fungerade verksamheten som en kanal för kontakt. Speciellt viktigt i detta sammanhang var olika typer av specialarrangemang såsom utflykter, lucia- och midsommarfester, tipspromenader och liknande. Även i den fortsatta Närleksverksamheten har föräldrainslaget varit stort. Enligt uppgift till och med större än under den period som konkret utvärderades. Volym-mässigt har Närleken därmed kunnat hålla en relativt hög profil, sett i förhållande till de ekonomiska medel som anslagits.




Idélandet




1985 övergick en av Närlekslokalerna till socialförvalt-ningen, som ville driva en öppen förskola i egen regi. Ledningsgruppen för Närleken beslutade då att utveckla nya former för verksamheten. Detta ledde till att man koncent-rerade sig på den del av Närleken, som idémässigt låg parkleken närmast. Samtidigt bytte man namn till Idélandet och letade även efter en lämplig plats att förlägga denna nya verksamhet på. Man fann den i utkanten av Råslätt. Här hade parkförvaltningen en större lekplats - i det närmaste helt förstörd - men med många goda kvaliteter. Lekplatsen låg i en omgivning bestående av ängsmark, lövskog, raviner och en slingrande å. Som granne fanns dessutom ett grönskande koloniområde och strax intill, åt det andra hållet, Råslätts-skolans låg- och mellanstadieskola samt ett daghem.


Verksamheten startade som en bygglekplats. Framförallt bland pojkarna var intresset stort. De kom för att bygga kojor, hus

och torn. För att även intressera flickorna inleddes ett samarbete med 4 H-rörelsen. Under sommarmånaderna fick Idélandet dagligen hämta och lämna djur från 4 H-gården Vissmålen. Djuren visade sig vara en succé. Både flickor och vuxna började nu aktivt att deltaga. Flera vuxna, däribland tidigare Närleksföräldrar, började bygga hus, stall, hönshus, gärdsgårdar och staket för att djuren skulle kunna vara kvar kontinuerligt.


Hösten 1990 ansökte Vätterhem om ett projektanslag hos SABO-utveckling. Då fanns inom Idélandet ett stort område för bygglek och för friluftsliv. En by av olika hus hade även byggts upp och i området fanns nu också vatten och elektri-citet. Djuren bestod av en häst, två grisar, kaniner, hönor, tupp, påfåglar, ankor, gäss, en get och ett par får. Dessutom hade en helt nyrenoverad större äventyrslekplats tillkommit med bland annat linbana och förråd till uteleksaker.


Idélandet hade, enligt ansökan till SABO-utveckling, vid denna tidpunkt cirka 400 medlemmar, både enskilda personer, familjer och grupper. De senare uppgick till så många som 50 stycken och bestod av daghems- och fritidshemsavdelningar, skolklasser och föreningar. Totalt deltog vid den tidpunkten cirka 800 personer i verksamheten. Sommaren 1994 var motsvarande siffra c:a 650.


Fram till vinterhalvåret 1993/94 har verksamheten varit igång varje dag året om, dvs även lördagar och söndagar samt helgdagar. Ansvaret för verksamheten har legat på två av fritidsförvaltningen heltidsanställda fritidsassistenter, samtidigt som all nybyggnadsverksamhet samt skötsel av djuren på kvällar och helger har utförts av de boende själva.


Under sistlidna vinterhalvår har dock Idélandet varit stängt på grund av ekonomiska nedskärningar inom fritidsförvalt-ningen. En del av djuren kunde dock "vinterförvaras" utanför Råslätt och återkomma inför sommarsäsongen 1994. Men ett än större problem är kanske att många av de vuxna Råslättsbor, som varit stöttepelare i verksamheten, nu har flyttat från området. Kvar i det så kallade brukarrådet finns idag endast tre vuxna och två ungdomar, vilket är alldeles för få perso-ner för att på frivillig väg ansvara för djurens skötsel utanför ordinarie kontorstid. Verksamheten, som tyvärr varken utvärderats eller dokumenterats, står därför inför en osäker framtid. Men diskussioner pågår om och på vilket sätt Idé-landet kan leva vidare.

Fritid-Råslätt




Fritid-Råslätt är inget projekt utan en organisations-förändring. Trots detta är det viktigt att ta med Fritid-Råslätt i detta sammanhang. Inte bara för att det är en viktig pusselbit i de ansträngningar, som gjorts för att skapa en bättre social miljö, utan framför allt för att det bildar bakgrund till de konflikter, som omgav 80-talets stora projektsatsning i Råslätt, det så kallade Ej till Salu-projektet.


Den nya organisationen Fritid-Råslätt trädde i kraft i oktober 1982, efter bland annat den inventering jag gjort av all fritids- och kulturverksamhet i området 1980/1981. Denna inventering tillsammans med min avhandling samt interna diskussioner inom fritidsförvaltningen kring erfarenheterna från en i förhållande till andra stadsdelar mer socialt inriktade fritidsverksamhet, hade lett fram till slutsatsen att Råslättsborna var mer betjänta av den typ av öppna arbetsformer som brukar förknippas med samhällsarbete. Tanken var att fritidsassistenterna inte bara, enligt det då gängse arbetssättet, på ett serviceinriktat sätt skulle arrangera och erbjuda fritidsaktiviteter åt medborgarna. Istället skulle de fungera som områdesarbetare med uppgift att stödja de boendes självorganisering och i större utsträckning än tidigare arbeta utifrån föreningarnas och de boendes behov och initiativ. Syftet formulerades som:


"att verksamhet i första hand ska bedrivas i samverkan med föreningsliv, elevförening, intressegrupp eller annan kommunal förvaltning efter projekt-arbets-metoden, där verksamhet är tidsbestämd och inriktningen från början blir sådan att deltagarna själva skall ta över gruppens fortsatta utveckling." (Mattsson, 1992 s.20)


I den nya organisationen Fritid-Råslätt inrättades en tjänst som föreningsassistent. Det var denna person som utvecklade projektet Ej till Salu och som sedemera även blev dess projektledare. Projektidéen var, enligt alla jag intervjuat med egna erfarenheter av Ej till salu-projektet, brilliant, utmärkt, på rätt väg etcetra. Problemet var projektledaren. Var han gick fram skapades konflikter; internt inom Fritid-Råslätt, externt med de övriga förvaltningarna och även bland de boende, enligt genomförda nyckelintervjuer. I en läges-rapport, skriven redan hösten 1984, ställer sig den samord-ningsansvarige för hela Fritid-Råslätt kritisk mot projekt-ledarens sätt att bygga upp Ej till Salu:

"Om detta projekt ska bli ett områdesprojekt krävs större lyhördhet för vad andra tycker och framför allt ta vara på initiativ som tas från andra, inklusive allmänheten. Här har funnits stora brister under hösten." (Mattsson, 1992 s. 23)


En annan medarbetare inom Fritid-Råslätt beskriver relationen mellan projektet och den ordinarie verksamheten på följande sätt:


"På stadsgården skiljer vi på 'Ej till salu-verksamhet' och övrig s k Fritid-Råslätt-verksamhet. Bör en projektledare påtaga sig en personalledande funktion? Inte bara vad gäller projektet, utan också vad gäller 'övrig verksamhet'? Ska en projektledare styra t.ex. uthyrningar, när det finns personal som ansvarar för dessa funktioner?" (Mattsson, 1992 s. 23)


Även övriga Råslättsanställda var starkt kritiska till projektledarens sätt att arbeta. Det kan belysas med hjälp av mina nyckelintervjuer. En av de intervjuade, en av Råslätts många eldsjälar, kommenterade Ej till Salu-projektet med dessa ord:


"Projektledaren var ett olyckligt val. Han kom till Råslätt med en macho-stil. En av de första dagarna gick han ut i en stor artikel i tidningen att han skulle "frälsa" Råslätt. Inget av värde hade gjorts innan."


Vad var då Ej till Salu för ett projekt, som väckte så blan-dade känslor? Vad var positivt och vad var negativt? Vilka lärdomar kan man dra? Det är några av de frågor, som jag ska försöka belysa med hjälp av den dokumentation, som den anställde projektsekreteraren sammanställt av Ej till Salu samt den utvärdering Matts Mattsson utförde flera år efter projektets avslutning, då den ursprunglige projekt-sekreteraren på grund av interna konflikter lämnat sitt uppdrag. Detta skrivna material har kompletterats med frågor kring Ej till Salu-projektet i de nyckelintervjuer, som jag själv genomfört bland de verksamma i Råslätt.

Ej till Salu - projektet




Bakgrunden till Ej till Salu-projektet var den utredning, som i slutet av 1970-talet och början av 80-talet genomfördes om barns och ungdomars fritidsvanor. Denna utredning fick namnet "Till varje pris" och genomfördes av Statens ungdomsråd med hjälp av en rad externa medarbetare och olika forskare. Slut-rapporten bar namnet "Ej till Salu" och publicerades 1981.


Det var denna rapport, som den då nyanställde föreningsassi-stenten, "fick på sitt skrivbord" med uppdrag att utveckla en projektidé i Ej till Salu's anda. I mars 1983 kom ett första projektutkast, som i en något förändrad form godkändes av Jönköpings fritidsnämnd i april 1983. Ekonomiska möjligheter att driva projektet skapades genom projektanslag från Social-departementet och Riksförbundet Sveriges Fritids- och Hem-gårdar (RSFH), men framförallt från Beredningsgruppen för Världsungdomsåret 1985, som handlades av Statens Ungdomsråd. I ansökningarna om extra resurser hänvisades till Råslätt, som ett problemområde, men också till Råslätt, som ett område som hade resurser och möjligheter i form av ett aktivt föreningsliv och en stark områdesgrupp.


Projektet hade i sin ursprungliga form en uttalad ambition "att samla alla goda krafter". Det anknöt således i allra högsta grad till det arbetssätt, som utvecklats i det så kallade Råslättsprojektet under 70-talet. I ett protokoll från fritidsnämnden 1983 kan man till exempel läsa:


"en förutsättning för genomförandet av projektet är en helhetssyn på insatser från skola, social, kultur och fritid i strävan att vara en resurs för de boendes behov av att bryta sig ur isolering och bygga en samhällsgemenskap som leder till ansvar för området som helhet." (Mattsson sid 53)


I sitt praktiska utförande resulterade detta i ett brett personal-, föreningsfunktionärs- och ledarutbildningsprogram. I detta deltog 64 personer, som bildade sex olika samtals-grupper kring boken "Pengarna eller livet". Dessa samtals-grupper liksom Arbetsböckerna bland de boende (se kapitel 5) nämns i mina nyckelintervjuer, som något mycket positivt; som en pånyttfödelse av den så kallade Råslättsandan. "Ej till Salu-projektet hade mycket positivt i sig", som en av de av mig intervjuade uttrycker det. Flera av dem, som jag intervjuade, försökte därför "stå ut" så länge som möjligt, trots att projektet utvecklades på ett sätt, som de ställde sig negativa till. Projektet blev ett med projektledaren och

hans eget livsprojekt och bröt därmed mot tidigare sätt att arbeta i Råslätt - att se varandra som resurser. Relativt snart lämnade såväl Vätterhem, hyresgästföreningen, social-förvaltningen och skolan samarbetet. Ej till salu-projektet fylldes med fritidsförvaltningens egna ambitioner och verk-samhetsgrenar. Men inte heller detta skedde utan konflikter mellan projektledaren och annan personal inom Fritid-Råslätt.


En sammanfattande beskrivning, hämtad ut Matts Mattsons ut-värdering, kan därför göras på följande vis:


"Projektet var expansivt och laddat med egna budskap. Det redovisade en mycket omfattande och livfull verksamhet under de första åren och det drog till sig stor uppmärksamhet i massmedia. Publiciteten var positiv. Den gav projektet en mycket bestämd identitet. Projektet identifierades med aktiva Råslättsföreningar, spektakulära karnevaler, uppskattade prylbytardagar, en nystartad Radio Råslätt, träffar för nyinflyttade, studiecirklar, föreläsningar och kulturprogram. Tidningarna skrev om hur väl de nyinflyttade togs emot på Råslätt, om hur föreningar bildades, om hur trivsamt musikcafet var, om hur uppskattad simhallen var och om hur bra föreningarna samarbetade. I massmedia framstod Råslätt alltmer som en spännande plats att bo på, ett bostadsområde med mycket musik och poesi och aktiva människor.


I flera av dessa verksamheter t.ex. studiecirklarna och musikcaféet, hade projektet ett starkt initiativ. I andra fall t.ex. prylbytardagar och julfester hade projektet en mer stödjande roll. Projektet pendlade mellan å ena sidan en offensiv och direkt hållning och å andra sidan ett stödjande och ett mera indirekt arbetssätt. Vad var projektets identitet?


Den frågan besvarades i stor utsträckning i massmedia. De personer som oftast företrädde Ej till salu-projektet utåt var projektledaren, projektsekreteraren och en fritidsassistent. Projektet fick en mycket god publicitet. Men i massmedia såg det ibland ut som om projektledaren personligen skulle förändra Råslätt. Massmedias personifiering av projektet fördjupade konflikterna inom personalen vid Fritid-Råslätt" (Mattsson, 1992 s.24)


Konflikten underblåstes även av att det inom projektets inre krets utvecklades en särskild projektkultur med ett eget språk. Begreppet delaktighet användes till exempel flitigt, men med olika innebörd. Enligt projektsekreterarens synsätt kunde Råslättsborna bara uppnå denna delaktighet genom att ta ansvar för verksamhet inom Ej till Salu-projektets ram. Allt annat som Råslättsborna engagerade sig i räknades inte som måluppfyllelse, och alla förändringar i Råslätt som föll utanför "projektperspektivet" blev av mindre intresse.


"Gjorde man något i projektets namn, gjorde man det på ett sätt. Gjorde man det utanför blev det skumt", kommenterar en av mina intervjupersoner denna period i Råslätts historia. "Ej till Salu tog på något sätt monopol på vad som hände i Råslätt. Samtidigt jobbade Vätterhem på sin kant, men det godkändes inte av Ej till Salu för det ansågs inte demokratiskt. Även inom skolan pågick massor av förändringsarbete, som heller inte räknades in."


Lärdomen av Ej till Salu blev, enligt samma person (som dessutom var nära involverad)


"att man måste tillåta att jobba på olika sätt. Man kan inte i en projektverksamhet jobba med en-lösnings-projekt....... Råslätt har haft många lösningar och många eldsjälar. I detta har dynamiken funnits, som drivit utvecklingen framåt. Flexibilitet är viktigt. Att man inte tror det finns en enda lösning."


Men även de insatser, som ägt rum före Ej till Salu, och som i vissa fall började "att bära frukt", var ointressanta för projektledningen, om de inte kunde göra det till sitt. Det framgår bland annat i en not i Matts Mattssons rapport, där han beskriver sin första kontakt med projektet och den blivande projektledaren. Detta ägde rum vid ett RSFH-seminarium i mars 1983, där Matts Mattsson själv ingick i kursledningen. Här presenterades Ej till Salu-projektet i Råslätt för första gången i en vidare krets. Det intryck som förmedlades till övriga seminarium-deltagare var, att angreppssättet var ovanligt kommunalt. Hela ansatsen tycktes syfta till att åstadkomma ett smidigare samarbete mellan olika kommunala organ i Råslätt. Samtidigt var det uppenbart att man inte fördjupat sig i erfarenheterna från tidigare projekt. Man förmedlade intrycket att man ville börja något helt nytt, utan att se efter om något liknande redan gjorts i Råslätt (Mattsson, 1992 s.52).


Bristen på kopplingar bakåt till tidigare erfarenheter fram-kommer även i flera av mina intervjuer, bland annat i inter-vjucitatet på sidan 31. En annan person uttrycker det på följande vis:


"Projektledaren hade filosofin att allt skulle rivas ner för att kunna bygga något nytt. Jag vet hur känsliga plantor är. Men tuktar inte nysatta. Därför drog vi oss ur samarbetet."


Men även olika boendeintressen sattes mot varandra. Enligt uppgift tömde till exempel projektledaren helt sonika Havsörnsgården på dess verktyg, när Hantverksta'n skulle starta i Stadsgårdens källare i Ej till Salu-projektets regi. Och han gjorde det, enligt samma uppgiftslämnare, utan att först ha diskuterat detta med de boende som höll till i Havsörnsgården. Ej till Salu-projektet gick före allt. Det var denna brist på lyhördhet, som förbrände marken runt projektledaren, samtidigt som projektet som sådant hade många positiva inslag. Samtalsgrupperna blev, enligt många, en pånyttfödelse av den redan existerande Råslättsandan; arbetsböckerna mobiliserade de boende på ett helt nytt sätt; flera olika typer av intressegrupper bildades med aktiva Råslättsbor som kontaktpersoner; och de positiva tidnings-artiklarna gav Råslätt en ny image. Trots alla konflikter får man därför inte måla Ej till Salu-projektets betydelse i enbart mörka färger. Många frön såddes. Tack vare det redan etablerade arbetssättet, kunde dessa slå rot och leva vidare även efter det att Ej till salu-projektet avslutat sin verksamhet. Motorgaraget P7:an är ett exempel på detta.


Motorgaraget P7:an




Föreningen Råslätts Motorgrupp bildades 1987, som en följd av de intresseanmälningar som lämnades in till Ej till Salu i samband med Arbetsböckerna. Syftet med föreningen var att skapa ett gemensamt garage, där man kunde träffas och ta hand om sina fordon. Motorgruppens första förslag på verkstads-utformning och utrustning blev dock alldeles för dyrt, varför det skulle dröja till 1988 innan Vätterhem och hyresgäst-föreningen kunde ta upp frågan till prövning. I samband med detta ansökte hyresgästföreningen i samverkan med Vätterhem, fritidsförvaltningen, socialförvaltningen och Motorgruppen om medel från Allmänna arvsfonden. Strax före jul 1988 bevilja-des dessa enligt ansökans projektbeskrivning:


"MOTORGARAGE-RÅSLÄTT: Ett projekt i sam-verkan mellan organisationer och myndig-heter på Råslätt i syfte att förebygga missbruk och isolering bland s.k. motor-buren ungdom och invandrarungdom. Att bygga upp ett motorgarage där ungdomar kan träffas för att gemensamt hjälpa och stöd-ja varann i deras intresse för motorer och mopeder. Ungdomarna skall under en pro-jektanställd själva bygga upp motorgaraget samt under Motorgruppens ledning driva och förvalta verksamheten. Projektet syftar till att vara självgående efter projekt-tidens utgång." (En kort historia om Motorgaraget Råslätt, 1990 s.1)


I maj 1989 anställdes en projektledare, som tillsammans med projektgruppen, tog fram ritningar, sökte bygglov och pla-nerade arbetet. Den 13-14 oktober 1990 stod så Motorgaraget klart för invigning. Då hade åtskilliga "frivilligtimmar", tillsammans med projektledarens, lagts ner för att för-verkliga drömmen om ett Motorgarage på Råslätt.


Men även i driften av verksamheten har det frivilliga arbetet varit stort. Dagtid sköts garaget av en anställd. Men varje kväll måndag till torsdag mellan klockan 18-21 samt lördagar och söndagar 10-17 svarar medlemmarna själva för att garaget hålls öppet. Garaget har, precis som man hoppades, blivit en samlingspunkt. C:a 50 av de 200 betalande medlemmarna besö-ker, enligt uppgifter från två intervjuade styrelseledamöter, garaget regelbundet. Ibland kommer man dit bara för att fika och prata.


I Motorgaragets regi har man även haft en studiecirkel om tjejbilen och planerar nu en om svetsning.



En ny typ av projekt




I slutet på 1980-talet startar en ny typ av projekt i Råslätt. I dessa bearbetas invandrarproblematiken i området på ett mer uttalat sätt än tidigare. Projektet Sångsvanen

(1988-1990), där socialförvaltningen var huvudman, var den första helt segregerade verksamheten i området. Det omfattade endast ett problemskapande gäng arabisktalande barn och deras föräldrar. Erfarenheterna från detta projekt har sedan över-förts till den riktade och uppsökande delen av den öppna förskolan, där många av de inskrivna barnen har invandrar- och flyktingbakgrund. I skolan har man under det gångna läsåret även startat projektet Det mångkulturella samhället med stöd från Statens ungdomsråd för att bearbeta främlings-fientlighet och överbrygga kulturkrockar. Och bland de anställda har man under senare år och i samverkan mellan de olika förvaltningarna genomfört kurser och studieresor för att öka kompetensen och förståelsen för andra kulturer. Mer än 50% av dem som nu bor i Råslätt har utländsk bakgrund. På lågstadiet, som endast har Råslätt som upptagningsområde, har bara ett fåtal av barnen svensk bakgrund. Detta skapar en helt ny bostadssocial situation. Till detta återkommer jag i kapitel sju, där jag redovisar de boendes syn på Råslätt av idag. Råslätt står vid en brytpunkt. Det avspeglar sig alltså även i den typ av projekt, som nu bedrivs i Råslätt.



Sångsvanen




Under hösten 1987 flyttade flera libanesiska barnfamiljer till Råslätt. Familjerna var så kallade sekundärflyktingar och hade tidigare bott på flera andra orter i Sverige. De var släkt med varandra och alla var muslimer. I varje familj fanns tre till fem barn och i några av familjerna väntades tillökning. Barnen i familjerna såg snart till att utmärka sig på området. De drog fram i stora gäng och det var stän-diga klagomål på skadegörelse och bråk. Barnen vistades myc-ket utomhus, ofta även sent på kvällarna, utan tillsyn av någon vuxen.


Föräldrarna i sin tur var misstänksamma mot det mesta i det svenska samhället och intog en avog inställning till att förbehållslöst anpassa sig till de svenska kraven. Istället utvecklade familjerna sina traditioner än mer inom familjen och släkten och man isolerade sig från det svenska samhället. Till bilden hör även att deras första kontakter med tjänste-män i Jönköping var präglade av ett aggressivt beteende. När familjerna flyttade till Råslätt lyckades de med hot förmå myndigheterna att ställa några lägenheter till förfogande. Ganska snart kom det dock klagomål från närboende grannar och nu fick även tjänstemännen i Vätterhem känna av hot och ett bemötande som de inte var vana vid. Familjerna kom därmed att uppfattas som farliga och att man upplevde att man inte visste var man hade dem.

Under våren 1988 var flera av familjerna beredda att återigen fly sina problem och flytta till en annan ort. Då hade dock Lokala samverkansgruppen i Råslätt (skola-social-fritid-kul-tur) blivit uppmärksammade på familjerna, tagit reda på vilka barn det rörde sig om och även undersökt deras familjesitua-tion. Utifrån detta bedömde Lokala samverkansgruppen att läget var så kritiskt att snabba insatser för dessa barn var nödvändiga. Familjerna övertalades att stanna kvar och bear-beta sina problem på plats istället för att ånyo flytta till en annan ort och ett nytt miljonprogramsområde, där samma situation troligen skulle upprepa sig. Som villkor sattes dock att personalen i det planerade projektet kontinuerligt skulle ha kontakt med föräldrarna. Detta krav mottogs posi-tivt. Innan Sångsvanen öppnade sina lokaler (en femrums-lägenhet på bottenplanet) gjordes hembesök hos alla familjer. Detta upprepades flera gånger i veckan under hela projekt-perioden antingen spontant eller efter överenskommelse.


Till projektet handplockades personal med stor erfarenhet av att arbeta på Råslätt. Den bestod av två fritidspedagoger heltid, en socionom halvtid, en arabisktalande person (egent-ligen tre olika) heltid samt tillgång till handledning av en barnpsykolog. Det ekonomiska ansvaret tog skolan och social-förvaltningen. Dessutom erhölls speciella projektmedel från socialdepartementet.


Den övergripande målsättningen var att integrera barnen i kommunens reguljära verksamheter inom barnomsorgen. För att detta skulle vara möjligt var man tvungen att lära barnen att leka och att leka med varandra samt förbättra deras kontakter med andra barn. Dessutom var man tvungen att vinna föräld-rarnas hundraprocentiga förtroende för att få dem att förstå de krav som ställs på dem i det svenska samhället samt göra dem mindre misstänksamma till Sverige och det svenska levnadssättet. Under projektperiodens gång arbetade man även med målsättningen att få mammorna att börja deltaga i svensk-undervisning, dels för att bryta deras isolering, dels för att barnens anpassning till det svenska samhället är avhäng-igt av hur föräldrarna själva inlemmas i detta.


Den modell personalen vid Sångsvanen arbetade efter kallas STOP. Den har tagits fram i ett internationellt sammanhang och anger det förhållningssätt man bör ha när man möter flyktingbarn i kris. I projektrapporten från Sångsvanen beskrivs den på följande sätt:


STOP-symbolen står för:

S = Structure (struktur)
T = Talking (tala) och Time (tid)
O = Organized play (organiserad lek)
P = Parent support (stöd till föräldrarna)


Struktur - Ett barn som lever med ett inre kaos behöver hjälp med en stabil yttre struktur. Det innebär att vi (personalen på Sångsvanen) skall hjälpa familjen att se till att barnen kommer i tid till skolan och att dagen fylls med meningsfulla aktiviteter och att man minimerar utrymmet för slumpen.


Tala och tid - Alla som varit med om svåra upplevelser behöver få berätta för någon om det som hänt. Man får då möjlighet att strukturera en kaotisk upplevelse samtidigt som man kan lasta över en del av bördan till en annan person. Vi har upplevt att de flesta av våra barn inte vill berätta så mycket om sina tidigare upplevelser. När vi däremot låter barnen utveckla sina tankar i rollekar, upptäcker vi hur mycket det finns inom barnen som behöver bearbetas. Vi har därför uppmuntrat alla rollekar och ibland berört något av det som framkom i leken som utgångspunkt vid senare samtal.


Organiserad lek - Leken är barnens arbete och livsluft. Det är i leken som barnen utvecklas. Det är därför viktigt att vi hjälper barnen att kunna leka på ett konstruktivt sätt. Våra barn saknade förmågan att konstruera och organisera sina lekar på egen hand och har inte i sina hem fått tillgång till leksaker som utvecklar och stimulerar. Vår uppgift i början av projektet bestod mycket av att instruera hur man använde sig av det lekmaterial som förekommer i svenska förskolor. För att inte öka det inre kaoset lät vi dock barnen pröva varje ny leksak allt efter som. Vi gick hela tiden in och styrde så att barnen fick avsluta den lek som det påbörjat. Utgångspunkten har varit att inte tillåta så kallad "fri lek". När barnen vistas på fritidshemmet är det personalens uppgift att se till att alla barn är sysselsatta med något och att barnet självt är medvetet om vad det gör och när leken är avslutad.


Stöd till föräldrarna - Allt arbete med flyktingfamiljer måste bygga på idén om att hålla ihop familjen. Föräldrarna bör hela tiden påminnas om hur viktiga de är för barnen och att deras medverkan i barnens fostran är avgörande för barnens utveckling. Föräldern behöver också eget stöd för att orka leva i det nya samhället. De flesta av våra föräldrar har lämnat släkt och vänner i Beirut och saknar dem oerhört. Frågan om de gjort rätt som lämnade dem gör sig ofta påmind och då behöver man ha någon att tala med. Vårt stöd till föräldrarna har oftast bestått i vanligt medmänskligt stöd. Vi har alltid funnits till hands när föräldrarna stått frågande med ett brev i handen från någon myndighet eller när skolan och förskolan haft synpunkter på deras barn. Dessutom har vi i många familjer varit den enda svenska kontakten, som familjen haft, förutom socialsekreteraren. (Projektet Sångsvanen 1988-1990, 1990, s. 9f)

Att arbeta inom projektet Sångsvanen krävde stor flexibi-litet. Nya arbetssätt utvecklades ständigt tillsammans med barnens föräldrar. När en konflikt uppstod i till exempel skolarbetet eller i kontakten med andra barn lades all annan verksamhet åt sidan för att lösa just denna konflikt. I alla dessa problemlösningar deltog även barnens föräldrar och där så behövdes var det de, som fick tillrättavisa barnen. Poäng-en med detta var att personalen inte skulle ta ifrån föräld-rarna ansvaret för barnen utan istället hjälpa dem att hitta och stärka sin roll som fostrare i ett nytt samhälle. Så här beskriver personalen vid Sångsvanen tankegången bakom detta förhållningssätt:


"När två kulturer möts är barnuppfostran den känsligaste delen av kulturen som vi kan beröra. Där närmar vi oss verkligen det mest centrala i våra kulturer. Vi har därför försökt undvika allt för många pek-pinnar, utan har istället genom dialog försökt beskriva vari kulturkrocken be-står, för att de själva (föräldrarna, min anm.) skall fundera ut en lösning på pro-blemet. Vi upplever att allt för många svenskar är för rädda för att närma sig en konflikt och hellre väljer att tiga eller "gå som katten kring het gröt". Vi har i vårt arbete med invandrare lärt oss att det enda framgångsrika arbetssättet är att vara konkret och kalla saker vid sitt rät-ta namn. Dessutom måste vi vara tydliga vid gränssättningar, annars skapar vi onö-dig irritation och onödiga konflikter." (Projektet Sångsvanen 1988-1990, 1990 s.8).


Den 22 juni 1990 stängde Sångsvanen sina lokaler för gott. Barnen hade då på olika sätt placerats i annan kommunal re-guljär verksamhet, allt enligt den ursprungliga målsättning-en. I samband med detta och som ett led i utvärderingen av Sångsvanens verksamhet intervjuades samtliga "Sångsvansfamil-jer", såväl föräldrar som barn, samt representanter för olika verksamheter i området. Syftet var att belysa barnens utveck-ling under den period Sångsvanen varit verksam. Det samlade intrycket var att det vid avvecklingen av projektet fanns en mycket positiv syn på vad Sångsvanen hade åstadkommit under de tre år den funnits, både från föräldrarna, barnen och de verksamma på Råslätt. Många tyckte också att det var för tidigt att lägga ner den. De som genomförde intervjuerna gav därför rådet till dem, som skulle besluta om fortsättningen: "Bättre en Sångsvan idag än en värsting i morgon."

Den Öppna förskolan




Sångsvanen var och förblev nedlagd. Kunskaperna och erfaren-heterna överflyttades istället till en riktad och uppsökande verksamhet inom den öppna förskolan. Vid en samarbetsträff hösten 1990 med representanter från barnavårdscentralen, Grundvux och Socialtjänsten presenterades ett förslag på hur en sådan riktad verksamhet skulle kunna utformas. Dessutom påtalades behovet av ett uppsökande arbete bland barnfamil-jerna och ett flexibelt arbetssätt bland både svenska familjer och invandrarfamiljer. Bakgrunden var det stora antal intyg barnomsorgern varje år får från barnpsykologen på barnavårdscentralen om barns särskilda behov av en dagisplacering. Många föräldrar klarar inte av sin förädrarroll och ser den kommunala barnomsorgen som en utväg för att lösa sina problem. Ur barnomsorgens perspektiv ses dock denna typ av dagisplacering, som något negativt, åtminstone när en av föräldrarna är hemma. Förälderns ofta dåliga självbild förstärks av upplevelsen att någon annan skulle vara bättre att klara av att ta hand om deras barn.


I den riktade verksamheten är barnen (och föräldrarna) inskrivna och närvarotiderna beslutas i samråd med föräldrarna. För varje barn och dess förälder finns dessutom en särskild handlingsplan. I övrigt ingår de i den öppna förskolans verksamhet på samma villkor som övriga besökare. Vilka som är inskrivna i den riktade verksamheten vet endast personalen samt respektive förälder, om denne inte själv väljer att berätta det för andra.


Syftet med den integrerade och uppsökande verksamheten är, precis som i Sångsvanen, att stärka förälderna i en kaotisk familjesituation, ofta i ett nytt land. Dessutom sker svensk-träning, dels med barngrupper för att underlätta skolstarten, dels bland invandrarkvinnor som är analfabeter, för att sti-mulera till ytterligare svenskstudier. Målet är att dessa kvinnor, som visat sig svårmotiverade att fullfölja studier i det svenska språket, ska bli så pass intresserade att de vill påbörja en kurs inom Grundvux:s ordinarie kursprogram. Men även i denna verksamhet känner man idag av de nya bistrare tiderna. Visserligen finns, i motsats till många andra kom-muner, det förebyggande sociala arbetet fortfarande kvar, men resurserna minskar. Svenskträningen bland invandrarkvinnorna kommer till exempel att minska i omfattning.

Nedskärningar inom ekonomin drabbar nu Råslätts projektverk-samhet, precis som den ordinarie verksamheten. Än har det, enligt de intervjuer jag genomfört, kanske inte märkts så mycket. "De som arbetar på Råslätt har dragit på en högre växel. Men vad händer, när personalen blir mer sliten?" Den frågan, ställd av en av mina intervjupersoner, kan endast den fortsatta utvecklingen i Råslätt ge svar.


Kapitel 4


BOSTADSFÖRETAGETS INSATSER I RÅSLÄTT

Förvaltning och förnyelse




När man diskuterar Råslätts utveckling måste man hålla i
minnet att de olika aktörer, som är involverade, har olika roller, olika intressen och olika problem att lösa. Vätter-hems huvuduppgift är att tekniskt och ekonomiskt på bästa möjliga sätt förvalta det fastighetsbestånd, som byggts upp i Råslätt. Detta innefattar å ena sidan den fortlöpande sköt-seln av området som småreparationer, målning, städning inne och ute, kontakter med hyresgäster som har önskemål och klagomål och så vidare; å andra sidan att genomföra upp-rustning, ombyggnad och förnyelse vartefter förutsättningarna i området förändras.


Den dagliga skötseln av området leds sedan 1983 av två olika områdeschefer. En för den södra delen och en för den norra. Till detta kommer den rent tekniska personalen, som är gemensam för hela området. Personaltätheten bland fastighets-skötarna är högre på Råslätt än i Vätterhems övriga områden och har under årens lopp organiserats på lite olika sätt. Sedan två år tillbaka utförs arbetet i så kallade arbetslag, vilka bygger på arbetsrotation inom gruppen. Alla i gruppen ska i princip utföra alla arbetsuppgifter. Innan denna arbetsmodell infördes hade en städare och en fastighets-skötare ansvar för tre hus. Ändringen motiverades ur arbets-miljösynpunkt. Dels för att få en trevligare arbetssituation, dels för att undvika arbetsskador, framför allt hos kvinnorna som då enbart arbetade med lokalvård. Utan att fördjupa mig i detaljerna kring fastighetsskötselns uppbyggnad under de år som gått kan jag utifrån genomförda intervjuer konstatera att Råslätt uppfattas som ett välskött område, där uppkomna problem snabbt åtgärdas.


Under 80-talet genomförde Vätterhem även en fysisk upprust-ning och förnyelse av området. Ombyggnadspaketet "miljö 82" omfattade en ny utemiljö samt ombyggnad av p-däck, källare och entréer. Därefter skedde även en ommålning av husen. Detta föregicks av en enkät bland de boende samt ett urval av hushåll, som flyttat därifrån. Denna enkät visade att de tre största problemen var bil- och cykelstölder, färgerna på husen (grått och trist) samt den sociala oordningen.


Projekteringen av den nya utemiljön genomfördes i samråd med Hyresgästföreningen och dess kontaktkommittéer samt förvalt-ningsavdelningen (en enda före 1983). Detta samarbete mynnade ut i nya sittgrupper med pergolor, mindre och färre sandlådor samt mer gräsytor, nya planteringar och förbättrade lekut-rustningar. Dessutom utrustades varje gård med ett antal cykelgarage med plats för 5-6 cyklar i varje utrymme. Lägen-heterna på bottenplanet försågs med egna uteplatser. I entréerna halverades de befintliga cykel- och barnvagnsutrym-mena, vilket gav utrymme för en väggfast bänk i varje trapp-uppgång. Själva ommålningen av trapphusen genomfördes i sam-arbete med konstnärer. Varje entré fick därmed sin egen indi-viduella prägel, vilket även gäller för de olika gårdarna.


Även ommålningen av husen skedde under ledning av två konst-närer. Genom Statens konstråd fick Vätterhem kontakt med Jon Pärsson och Lennart Johansson, som utarbetade en totalplan för hela områdets färgsättning samt många detaljskisser. Under arbetets gång hölls inte mindre än 142 möten med läns-bostadsnämnden, Boverket, länsarkitektkontoret, stadsarki-tektkontoret, hyresgästföreningen och de boende. De boende var med på 40-50 möten. Det hölls möten med kontaktkommit-téerna i varje område. Och i varje grupp om tre hus kallades de boende till möte via kabel-TV. Med på dessa möten var konstnärerna, någon från Vätterhem samt den arkitekt, som fött idén om att anlita konstnärer. Det gjordes även en utställning i köpcentrumet för att de boende skulle veta vad som var på gång. På ett stormöte i Stadsgården gjordes så det slutliga ställningstagandet. En fullsatt Linnésal gav det utarbetade förslaget sitt fulla stöd och därmed kunde ommålningen av husen påbörjas. Resultatet upplevs av så gott som samtliga jag intervjuat som ett lyft för området. Men flera berättar också att de var tveksamma till en början. De var rädda att Råslätt skulle komma att se ut som en cirkus; att förslaget var för glassigt och så vidare. Men det blev fint. Det är man tämligen ense om. De nya färgerna på husen gav Råslätt en ny framtoning och många positiva kommentarer "på stan".


Till de fysiska förändringarna i området hör även, fast här är det kommunen som är huvudman, en ändrad busslinjesträck-ning. Efter önskemål från de boende finns inte bara fler hållplatser i området utan även snabbussar och bussar med alternativa linjesträckningar än den ursprungliga till Jönköpings centrum (som fortfarande finns kvar).

Tomma lägenheter




Alltsedan området var nytt har Råslätt brottats med problemet med outhyrda lägenheter, om än i varierande omfattning. Värst var situationen i början av 1973, då 710 lägenheter stod tomma. Det motsvarade nästan var fjärde lägenhet. Bäst var det vid årsskiftet 1989/1990, då så gott som allt var uthyrt. Därefter har de tomma lägenheterna åter ökat och uppgick vid halvårsskiftet 1994 till 179 stycken. Utvecklingen är densamma som för riket i stort, samtidigt som redovisad uthyrningsstatistik visar att Råslätt är inte längre det värst drabbade området i kommunen.


_____________________________________________________________

Antalet outhyrda lägenheter
i Råslätt:

(1973          710 lägenheter)

1975-01-01         297
1976-01-01         222
1977-01-01         221
1978-01-01         207
1979-01-01         169
1980-01-01         154
1981-01-01         258
1982-01-01         309
1983-01-01         438
1984-01-01         486
1985-01-01         357
1986-01-01         244
1987-01-01         107
1988-01-01         33
1989-01-01         14
1990-01-01         10
1991-01-01         31
1992-01-01         39
1993-01-01         90
1994-01-01         259

1994-06-30         179
_____________________________________________________________


Att Råslätt ständigt brottats med problemet outhyrda lägen-heter har i allra högsta grad påverkat bostadsföretagets agerande i området likaväl som kommunens. Den ovan redovisade fysiska upprustningen liksom all övrig projektverksamhet, det mesta med stöd från olika statliga organ, har bland annat haft till syfte att förbättra de fysiska och sociala boende-kvaliteterna och därmed göra Råslätt mer attraktivt på den kommunala bostadsmarknaden. Men bostadsföretaget har även

vidtagit mer målinriktade åtgärder för att minska antalet outhyrda lägenheter såsom speciella kampanjer mot vissa målgrupper och ombyggnad av lägenheter för annat ändamål än vanliga bostadslägenheter.


För att uppmuntra till troget kvarboende införde till exempel Vätterhem under en tre-årsperiod med start 1984 en särskild kvarboendepremie. Dessförinnan hade ett system med hyres-provision införts för de Råslättshushåll, som kunde skaffa fram en ny hyresgäst. Cirka 1/3 av de uthyrningar, som ägde rum under denna period, skedde efter rekommendation från någon boende på Råslätt. Under 1984 framtogs även ett separat marknadsföringsprogram för ungdomar i åldern 18-25 år samt för pensionärer. Detta var kopplat till vissa förmåner. För ungdomarnas del omfattade det hyresrabatter under de två första åren, fri hemförsäkring samt möjlighet till bosätt-ningslån med förmånliga villkor. Pensionärernas å sin sida erhöll gratis flyttning från orter utanför Jönköping. Ung-domskampanjen blev en klar besvikelse, trots påståenden från politiker att det fanns ett uppdämt behov av ungdomsbostäder i Jönköpings kommun. Desto bättre gick pensionärskampanjen, där 60 nya hyreskontrakt tecknades. Dessa kontrakt fyllde den kvot kommunen tillåtit för att kampanjen "Flytta hem till Småland" skulle få dras igång.


Det andra mer målinriktade sättet att angripa problemet med outhyrda lägenheter har varit ombyggnad av lägenheter till andra ändamål än vanliga bostadslägenheter. Här har Vätter-hem, sedan 80-talets början, varit mycket aktiv. Stora delar av Kärrhöksgatan - den mest stigmatiserande delen av Råslätt - innehåller nu institutioner och specialbostäder av olika slag, såsom studentbostäder (481 rum = 181 lägenheter), flyktingförläggning (60 lägenheter), servicelägenheter för äldre (43 stycken) samt för psykiskt handikappade (c:a 17 stycken). Dessutom har vårdcentralen på Tornfalksgatan tagit 47 lägenheter i anspråk. Ombyggda lägenheter i bottenplanet används också inom barnomsorgen, samt i viss mån av före-ningslivet.


Av de specialbostäder, som funnits på Råslätt, är det bara flyktingförläggningen (under en period dubbelt så stor och spridd över hela området), som starkt kritiserats. "Kort-siktigt en guldgruva för att täcka hyresförluster, lång-siktigt förödande för hela området", var den kommentar jag fick i flertalet intervjuer, både från dem som arbetar och från dem som bor i Råslätt.









Inställningen till Vätterhem




De uppslitande konflikterna runt placeringen av en flyktingförläggning på Råslätt tycks dock i övrigt inte ha påverkat Råslättsbornas inställning till Vätterhem som fastighetsför-valtare. Det framgår klart av intervjuerna både bland de boende och bland dem som har sin arbetsplats förlagd dit. Vätterhems sätt att sköta Råslätt möter respekt och uppskattning av båda dessa grupper. Området uppfattas som välorganiserat och välskött. Vid felanmälan får man snabbt hjälp av bostadsföretagets personal. Detsamma gäller till exempel även vid borttagande av klotter eller att åtgärda skadegörelse och slitage i den gemensamma närmiljön. Det är inte den fysiska och tekniska skötseln av området, som är Råslätts problem. Det framgår klart av svaren från i princip samtliga inter-vjuer jag genomfört.


De boende ser Vätterhem, som en av de bästa hyresvärdar man kan ha:


"Vätterhem är bra. Snabbt på plats. Bra att ha att göra med. Bland de bättre bostadsföretag jag mött."


"Vätterhem är bra som husvärd. Jättebra och inga problem. Men de får ta alla invandrare och asociala."


"Vätterhem skriver alltid brev i förväg, när de kommer. Så man vet vem det är. De har bytt saker i lägenhetet och tapetserat. De är mycket duktiga."


Representanter från de olika förvaltningarna kommenterar Vätterhem och dess förvaltning av området på följande sätt:


"Vätterhem har skapat de tekniska och fysiska förutsättningarna för att de andra förvaltningarna ska fungera. Vätterhem har tillsammans med polisen satt upp gränser, tagit tag och agerat...."


"Vätterhem är mycket bra att jobba med. De är kanon. Kan alltid med tillförsikt vända sig till dem och få hjälp. Det finns många jättebra nyckelpersoner. Man kan ha vissa kontroverser med Vätterhems ledning, men det finns utrymme för saklig kritik och ändå ha kvar samarbetet. De är duktiga på att underhålla området och att jobba med som motpart."


"Vätterhem har haft en enorm betydelse för utvecklingen. Aldrig tappat sugen. Kämpat på och varit engagerade. Relationerna har varit goda, även om det funnits motsättningar med den politiska ledningen. Vätterhem har alltid varit tillmötes-gående, men de har även varit beroende av oss..........Göte Östberg (Områdeschef i Råslätt på 70-talet; numera förvaltningschef på Vätterhem.) och Kjellarne Löfdahl (Boende i Råslätt under många år, numera styrelseledamot - ordförande/vice ordförande - i bostadsföretaget.) är ett par av Råslätts eldsjälar. Vätterhem har alltid visat respekt för de boende. Det har förts vidare till de nya som har ansvar för området."



"Vi var arga på Vätterhem många gånger, men dom var bra. De kunde hänga med. Det får man säga så här i efterhand.......... Göte Östberg fick utstå mycket i början. Det fanns en misstro mot Vätterhem bland tjänstemännen, särskilt bland de unga. Göte hade det jobbigt med många unga socialarbetare. De förstod inte hans yrkesroll." (Tidigare verksam i Råslätt)


"Det har varit tuffa tag mot Vätterhem. Öppna konflikter i till exempel flyktingfrågan. Men ledningen på Vätterhem är medvetna om, att man är beroende av en offentlig sektor för att det ska fungera. Vätterhem har varit samarbetspartner i en del utvecklingsprojekt. Ibland legat före till exempel i ombyggnaden av källarna och det andra. En del tyckte att de fysiska insatserna var bortkastade pengar. Det viktiga är att man hela tiden fört en dialog. Ibland stora konflikter, men med respekt."


Den positiva inställningen till Vätterhem beror, som intervjuerna med representanter från de övriga förvaltningarna visar, inte på frånvaro av konflikter. Snarare på att de olika aktörerna kunnat "ta" konflikter utan att för den skull sluta att prata med varandra. "Det viktiga är att man hela tiden fört en dialog", som intervjupersonen i det sista citatet vill poängtera. Trots konflikter och motsättningar fortsätter man att träffas i olika samverkansorgan och i områdesgruppen.


Det samverkansklimat, som utvecklades under 70-talet, har visat sig fungera. Inte bara då situationen har varit rela-
tivt okomplicerad, utan även då motsättningar och konflikter måste ha upplevts som besvärande för alla inblandade parter. Men det är i "motvinden" styrkan i ett arbetssätt prövas. Flyktingförläggningen är ju inte den enda verksamhet i Råslätt, som vållat motsättningar och problem. Men den är fram till dags datum troligen den djupaste och mest komplicerade. Tillsammans med en i övrigt ny och komplex invandrar-situation befinner sig därför Råslätt vid en brytpunkt. Nu ställs den mångomtalade Råslättsandan åter på prov. Kanske kan man än en gång mobilisera de resurser, som finns i områ-det, och därmed hindra att utvecklingen i Råslätt än en gång pekar nedåt.





RÅSLÄTT FRÅN 70-TAL TILL 90-TAL

(Föredragning i diktform inför Jönköpings kommunalråd på områdesgruppens möte den 27 januari 1993 för att protestera mot flyktingförläggningen på Råslätt. I oginalversionen är stroferna grupperade på tio sidor. Varje sidbyte är här markerat med mellanslag.)




Problemcentrum blir
utvecklingscentrum för skola,
social, fritid och kultur.

Eländets superlativer ersätts
med framgångens beröm.

En professionell yrkeskår tar
ett växande ansvar.

Råslättsandan utvecklas med
samverkan som signum.




Den grå betongen
målas i vackra färger.

Den yttre miljön blommar.

Råslättarna och deras
medarbetare mår bra
och känner stolthet
inför område och resultat.

Många Råslättare har bott
länge på Råslätt. De köper hus
och flyttar ut.

Andra flyttar in.

Andelen invandrare växer.



Kraven på medarbetarna växer
mycket snabbt.

Trycket på Råslättarna ökar.

Man ställer frågor.

Får våra barn en bra skola?

Kan barnen lära sig svenska?

Borde vi flytta barnen till
andra skolor?

Medarbetarna kavlar upp
ärmarna och vrålar in i
motvinden: vi kan och vi vill.

Många tänker:
Men orkar vi?




Larmet går: För många tomma
lägenheter på Råslätt.

Centralmakten bjuder:
Vi gör en flyktingförläggning
på Råslätt.

Råslättarna känner:
Nu ska Råslätt bli
flyktingförläggning.

Medarbetarna svär och kavlar
upp ärmarna ett varv till.




De ropar in i stormvinden:
om vi orkar skall vi klara
detta, för Råslätt och för
flyktingarna.



Där kom 300. Alla bet ihop och
tog i. De flesta med gott humör
medvetna om att tillsammans
klarar vi mycket.

54 skolbarn fick skola med för
dem anpassad undervisning,
materiel, skolmat och lokaler.

Det frestade på men det såg ut
att kunna ros iland.




I julklapp fick Råslättarna och
deras medarbetare en
överraskning.

Centralmakten beslutade
fördubbla
flyktingförläggningen

300 skall vara 600.

Råslätt är så södra Sveriges
största enskilda
flyktingförläggning.
50 barn till ska ha skola.

Medarbetarna ska orka.

Råslättarna ska förstå
och acceptera.




Råslättarna och deras
medarbetare vill ställa frågor
till centralmakten.






Vad händer när centralmakten
önskar lokalisera socialt nöd-
vändig verksamhet till områden
där centralmaktens egna bor.

Hur tänker centralmaktens
muskelknippen när Råslätt
skall förvandlas inte till
Sveriges utan till Europas
största flyktingförläggning.




Vi Råslättare och medarbetare
Vi kan väldigt mycket
Vi vill allt gott
Vi vågar det mesta

Varför vill centralmakten
knäcka oss. Vad vill
centralmakten med Råslätt?

Kapitel 5


DE BOENDES MEDVERKAN




"Vissa människor vill bara bo"




När man diskuterar de boendes medverkan i ett bostadsområdes uppbyggnad är det viktigt att uppmärksamma både det fortlöpande deltagandet i föreningsliv och andra typer av verksamheter, dvs. det som bär upp det offentliga sociala livet i ett specifikt område. Men också de boendes engagemang i de diskussioner, som till och från förs om förändringar och förbättringar. I den ideala situationen borde detta stå i ett dialektiskt förhållande till varandra. Deltagande i ett bostadsområdes sociala livet borde stimulera till ett ökat engagemang i de förändringsdiskussioner som förs och vice versa. Men så är långt ifrån fallet. Därför är det viktigt att ha realistiska förväntningar på omfattningen av de boendes delaktighet i ett bostadsområdes offentliga liv, oavsett om det gäller ett mer fortlöpande deltagande eller ett mer tidsspecifikt. "Vissa människor vill ju bara bo", som en av mina intervjupersoner säger. Andra är aktiva i föreningar och aktiviteter utanför bostadsområdet. För Råslätts del tillkommer även problemet med resurssvaga personer, som själva behöver stöd och hjälp för att klara sin vardagssituation. 91:an-verksamheten på 70-talet liksom Sångsvanen i slutet på 80-talet och den nu pågående riktade öppna förskolan är exempel på detta. Syftet med denna typ av verksamhet är ju, att med hjälp av strukturellt socialt arbete, bearbeta sociala problem och stärka de deltagandes möjlighet att klara vardagen för sig och sin familj. Invandrartätheten i Råslätt skapar också en speciell situation. Dessa grupper har visat sig svåra att engagera i andra föreningar än deras egna.


Men även bland de boende har det under årens lopp funnits många eldsjälar. Kjellarne Löfdahl, som nämndes i intervjucitatet ovan, får representera alla de i detta sammanhang namnlösa boende, som satsat mycket av sin fritid för att skapa ett bättre Råslätt. I början av 70-talet, när ingenting fanns och ingenting hände från kommunalt håll, var Kjellarne en av de personer, som var med och startade ett flertal föreningar i området såsom Råslätts Sportklubb (RSK), Råslätts Socialdemokratiska förening och Råslätts Scoutkår. Sportklubben var vid starten ingen "vanlig" sportklubb. Att det just blev en sportklubb, var mest att man ville ha något att samlas kring. Förutom idrottsaktiviteter ordnade man

därför ungdomsdisko, vuxenbingo, tipspromenader och så vidare. Allt för att föra samman dem som bodde i området och på så sätt stärka den sociala situationen i "nybyggar-samhället" Råslätt. Med åren har denna sportklubb utvecklats till något som ingår i "Råslätts själ" och som än idag är identitetsskapande. RSK är den enskilda aktivitet, som flest kommer in på i mina intervjuer. Man har eller har haft grabbar, som spelat där eller spelat själv; man deltar eller har tidigare deltagit som ledare för något pojklag; gått på deras tipspromenader och så vidare.


Bland aktiviteter, som tillkommit på senare år, kan Idélandet och Motorgaraget nämnas. Eldsjälar bland de boende byggde själva de hus som behövdes, för att det skulle kunna finnas djur där. Skötseln av djuren kvällar och helger har även det skett på ideell basis av de boende själva. Detsamma gäller för Motorgaraget P7:an. Engagerade boende lade ner åtskilliga arbetstimmar för att drömmen om ett motorgarage skulle bli verklighet. Driften av verksamheten sköts av en anställd på dagtid, medan frivilliga från Råslätts Motorgrupp ansvarar för att lokalen hålls öppen kvällar och helger.




Föreningslivet




Frivilligt arbete bär också upp det föreningsliv, som funnits i Råslätt alltsedan de första föreningarna startade år 1970. Verksamhetsåret 1973/1974, då jag gjorde min första före-ningsstudie, fanns i området 17 stycken (inkl. frikyrkan och svenska kyrkan). Idag är det, enligt den föreningsstudie som fritidsförvaltningen just nu genomför, 39 stycken. Störst tillväxt var det under 80-talet, då antalet föreningar ökade från 21 till 39. Att antalet även idag uppgår till 39, betyder dock inte att det är exakt samma som fortfarande är verksamma i området. Vissa föreningar är tämligen kortlivade, medan andra bedriver verksamhet år efter år. Av de tidigaste finns knappt hälften kvar idag.


Antalet föreningar är dock en sak, innehållet en annan. I mina nyckelintervjuer fälldes kommentarer som


"Föreningslivet är starkt övervärderat idag"


"Det är inte samma dynamik i Råslätt nu som tidigare"



Denna bild av föreningslivet bekräftas av den person inom Fritid-Råslätt, som nu genomför en föreningsstudie i området. Eftersom han är relativt ny i Råslätt, kan han inte göra jämförelser bakåt i tiden. Däremot gentemot andra områden. Denna jämförelse utfaller inte till Råslätts fördel. Visserligen är invandrarföreningarna, som nu uppgår till nästan häften, relativt livaktiga. Samtidigt är de slutna inåt mot den egna gruppen, varför deras betydelse för områdets bostadssociala liv blir tämligen begränsad. Huvudparten av de övriga föreningarna är små. Och flera av dem, som är lite större, är inte särskilt välorganiserade. Dessutom brottas de, precis som föreningslivet i sin helhet, med stora ledarproblem. Bland annat gäller detta för Råslätts sportklubb. Förutom ekonomiska och organisatoriska problem "dränks" denna förening fullkomligen av barn, samtidigt som man lider brist på vuxna som kan ta på sig ansvaret som lagledare. För att lösa detta problem planerar man nu, enligt föreningsassistenten på Fritid-Råslätt, att försöka bygga upp ett samarbete mellan Råslätts sportklubb och invandrarföreningarna för att därigenom hitta vuxna som kan vara med och dela ansvaret för sportklubbens fortsatta verksamhet.


_____________________________________________________________


Föreningslivets utveckling på Råslätt


 Antalet föreningar Andelen invandrarföreningar
Föreningsstudien 73/74 (ingick i mitt dåvarande
forskningsprojekt)
17 st0%
Föreningsstudien 79/80 (utförd av mig på uppdrag
av fritidskontoret)
21 st24%
Föreningsstudie 89/90 (utförd av Lars Nilsson,
föreningsassistent på
Råslätt)
39 st&%
Föreningsstudie 94/95 (utförd av Olle Assarsson,
föreningsassistent på
Råslätt samt områden
runt omkring)
39 st41%


_____________________________________________________________



En annan organisation, som lider av bristen på aktiva medlemmar, är den Lokala Hyresgästföreningen. Med den organisationsförändring som ägt rum inom hyresgäströrelsen - att det är de lokala hyresgästföreningarna som är grund-organisation och förhandlingspart gentemot bostadsföretaget (Vid Hyresgästernas Riksförbunds kongress 1988 beslöts att göra enheterna på bostadsområdesnivå till ny grundorganisation i Hyresgäströrelsens uppbyggnad. (Se t.ex. Lennartsson et al, 1992) Det avtal, som reglerar denna nya situationen mellan Hyresgästföreningen i Norra Småland och Vätterhem, antogs den 19 februari 1992 och ersatte då ett tidigare tecknat fritids- och boendeinflytandeavtal, som byggde på samrådsrätt och samrådsskyldighet men inte på regelrätta förhandlingar mellan de Lokala hyresgästföreningarna på områdesnivå och bostadsföretaget.) - är detta ett allvarlig problem. Den grupp av boende, som på ideell basis ska bära ansvaret, blir alltför begränsad. Till detta kommer - och det är kanske det allvarligaste - svårigheten att engagera boende med utländsk bakgrund. Vis-serligen finns många invandrare med som betalande medlemmar. I förhållande till sin andel av Råslätts befolkning är de dock underrepresenterade. Än mer underrepresenterade är de i styrelsen för den Lokala hyresgästföreningen och i styrel-serna i de olika Kontaktkommittéerna. Här återfinns endast svenska namn. Ordförande i en av Kontaktkommittéerna berät-tar, hur hon försökt skapa ett samarbete med olika invandrar-föreningar. Att man till exempel kunde göra en fest till-sammans. "De är positiva när man pratar, men de kommer inte," är det uppnådda resultatet hittills.


Det sociala livet i Råslätt präglas således av etniska skiljelinjer och tycks ha gjort så även tidigare. Det har bara blivit så mycket tydligare, när boende med utländsk härkomst växer i antal. Samma uppdelning som i hyresgäst-föreningen mellan de med svensk och de med utländsk bakgrund finner man även bland dem som i mitten av 80-talet aktivt engagerade sig i arbetet med "Arbetsböckerna". Av de 16, som finns namngivna som kontaktpersoner i Arbetshäfte 2, är det med undantag för ett tyskt namn enbart svenska. En sådan etnisk uppdelning tycks alltså fortfarande vara för handen, trots att över hälften av Råslätts befolkning idag har utländsk bakgrund.




Arbetsboksmetoden




En viktig del av såväl Kontaktcentrums verksamhet på 70-talet och Ej till salu's på 80-talet var att mobilisera de boende i området. Det finns många likheter mellan de båda projekten,
men också stora skillnader. Inte minst beroende på den


Föreningar på Råslätt 1974/75 respektive 1994/95, inklusive Svenska kyrkan och frikyrkoförsamlingarna. (Understrukna föreningar har funnits med i samtliga föreningsstudier dvs 1974/75, 1979/80, 1989/90 samt 1994/95)


1974/1975 1994/1995
Baptisterna Albanska Föreningen
Filadelfia Barn i Nöd
Hyresgästföreningen Burhani SK
Jönköpings gymnastikförening Dawoodi Bohra Församling
Jönköpings korpen Dawoodi Vohra Saifee IK
KFML (r) Eritreanska Föreningen
Konsum-Domus hushållsgymnastik Filadelfia
MHF-u Hindu Union
PRO-Råslätt Hyresgästföreningen
Råslätts Scoutkår Indiska Damklubben
Råslätts Soc.dem.för. Jansari Gnati Mandal
Råslätts Sportklubb (RSK) Järhaga SK
Röda Korset Jönköpings AIF
SKU (ML) Jönköpings Cricketklubb
SMU Jönköpings Islamiska Församling
Svenska kyrkan Jönköpings Kinesiska Vänförening
Unga Örnar Kultur Makedonia
 Lohana Union
 Pakistan Föreningen
 PRO Råslätt-Ljungarum
 RSMH Råslätt
 Råslätt/Grästorp Hem&Skola
 Råslätt/Grästorp Soc.dem.för.
 Råslätts Bangolfklubb
 Råslätts Biljardsällskap
 Råslätts Fotoklubb
 Råslätts Motorgrupp
 Råslätts Pingisklubb
 Råslätts Schacksällskap
 Råslätts Sportklubb (RSK)
 Shia Muslim
 SMU Råslätt
 SSU Söder
 Sv. Baptisternas ungdomsförbund
 Svenska kyrkan
 Syrianska Föreningen
 Sällskapet Länkarna
 Uganda Asien Culture Society
 Unga Örnar

utveckling, som ägt rum inom samhällsplaneringens område, under de 10 år som skiljer dem åt. På 80-talet sågs till exempel idéerna om vanliga människors deltagande vid utform-ningen av olika samhällsangelägenheter inte längre så poli-tiskt kontroversiellt, som när dessa krav först formulerades i slutet av 60-talet och början av 70-talet.Dessutom har nya former för detta deltagande utvecklats. Bland annat den så kallade Arbetsboksmetoden, som blev mycket populär i för-nyelsearbeten på bostadsområdesnivå vid mitten av 80-talet och som även användes i Ej till Salu-projektet i Råslätt. Denna metod, som ursprungligen utvecklats vid Norsk Institutt för By- och Regionforskning (NIBR), kan ses som ett "instru-ment" som ger möjlighet att i dialog med berörda boende steg-vis arbeta sig fram till ett åtgärdsförslag.


        I steg ett är de boende med och formulerar de problem-
         områden arbetsboken ska behandla

        I steg två delas den gemensamt framtagna arbetsboken ut
till samtliga hushåll för behandling

        I steg tre sammanställs de inkomna synpunkterna, som i
         tryckt form skickas till samtliga hushåll

        I steg fyra dras de boende in i en diskussion om lämp-
         liga åtgärder


I Råslätt fullföljdes alla de fyra stegen, vilket inte alltid varit fallet i de förnyelseprojekt som använt sig av metoden. (Se t.e. Öresjö, 1993). Rent konkret gick man tillväga på följande sätt: Under början av 1985 träffades 6 tjänstemän från området för att diskutera "arbetsboksmetoden" som ett sätt att få reda på vilka behov och önskningar de boende i Råslätt hade. Utgångspunkten för gruppens arbete var ett "tomt papper". På detta skulle besökarna på Närlek, klien-terna på socialbyrån, biblioteksbesökare och skolelever skriva ner tankar och önskningar om området. Arbetsgruppen sammanställde sedan detta material till Arbetshäfte 1 "Vi förändrar Råslätt. Tillsammans kan vi!" under fem olika teman:


1. Gård & Natur
2. Grannkontakter
3. Fritid & Kultur
4. Trafik
5. "Samhället"


Varje tema omfattade mellan 5 och 10 påstående som skulle besvaras med "instämmer" eller "instämmer ej". På varje sida fanns dessutom utrymme för kommentarer i anslutning till varje tema.


Under hösten 1985 delades Arbetshäfte 1 ut till samtliga boende. Tanken var att Arbetsboken skulle överlämnas vid ett personligt besök, vilket enligt utvärderingen av Ej till salu-projektet var ett tålamodsprövande arbete. Många gånger fick man springa både två och flera gånger och knacka dörr för att någon skulle komma och öppna. Trots detta "hästjobb" nådde man inte ut till alla. En grov uppskattning var att ca 70% erhöll häftet vid ett personligt besök, medan de resterande fick Arbetsboken genom brevinkastet. Totalt var ett 30-tal personer engagerade i utdelningen av Arbethäftet. 20 stycken av dessa bodde i området, medan övriga var lärare, social- eller fritidsassistenter.

Efter utdelningsarbetet vidtog insamlingsarbetet, som också skulle utföras personligt. Även då fick man springa många gånger. De boende kunde också själva lämna häftet på Stads-gården. Av de 1.950 Arbetsböcker, som delats ut, återkom 783 ifyllda, vilket motsvarar c:a 40%. Det får betraktas som ett mycket gott resultat.


Sammanställningen av insamlade Arbetsböcker gjordes av en redaktionsgrupp, bestående av sex boende från olika del-områden i Råslätt samt två tjänstemän från Fritid-Råslätt. Sammanställningen gjordes dels närområdesvis i tolv olika "kvarter", dels gemensamt för hela området. Resultatet redovisades i Arbetshäfte 2 "Förändringen har börjat", som också delades ut till samtliga boende. Längst bak i Häfte 2 fanns dessutom en intresseanmälan för fortsatt arbete i någon av de grupper, som redaktionsgruppen föreslagit utifrån inkomna synpunkter. C:a 200 anmälningar lämnades in och 15 olika grupper bildades. Motorgruppen var en sådan, som sedemera utmynnade i Motorgaraget P7:an. Husdjursgruppen en annan, som jobbade med Idélandet. Liksom Föreningsrådet och Tidningen Råslättsfolket, som fortfarande finns kvar om än tynande.


Arbetsböckerna hade, som på så många andra håll där denna metod prövats, en mobiliserande funktion. Detta skedde ungefär samtidigt som bostadsföretaget tillsammans med hyresgästföreningen drog in de boende i diskussionerna kring de fysiska förändringarna i området. Bilden av Råslätt, som ett område där ständigt någonting var på gång, får här sin konkreta innebörd. Det var aktiva och engagerade Råslättsbor, som var med och skapade den positiva utvecklingsspiral som präglade Råslätt under 80-talet. Idag - nästan 10 år senare - är bilden en annan. Det framgår än tydligare än hittills i nästa kapitel, där de boendes syn på Råslätt kommer att presenteras.

Kapitel 6


BOENDERÖSTER OM RÅSLÄTT



Urvalsprincipen




För att få de boendes syn på förändringarna i Råslätt utvaldes ett antal Råslättsbor för en intervju. Urvalet var kvalitativt och täckte in fyra olika kategorier:


Kategori 1: Bott länge på Råslätt och bor fortfarande kvar

Kategori 2: Bott länge på Råslätt, men flyttat därifrån

Kategori 3: Uppväxt på Råslätt och flyttat till egenlägenhet

Kategori 4: Aktiva inom Hyresgästföreningen


Intervjupersoner för Kategori 1 valdes med hjälp av den hyresgästlista Vätterhem upprättat inför 25-årsjubileet i Råslätt 1993. Samtliga hushåll på denna lista hade bott i samma lägenhet sedan området var nytt och ingick i en tävling med en resa som pris. Tre hushåll intervjuades. Ett på Kärrhöksgatan, ett på Fiskgjusegatan och ett på Havsörnsgatan, vilket representerar tre delområden i Råslätt med olika karaktär. Kärrhöksgatan har sedan starten varit den mest stigmatiserande delen av Råslätt att bo på och omfattar hela den södra delen av området med undantag för ett par hus med adress Fiskgjusegatan som lite skämtsamt fått beteckningen "diplomatstaden". "Finare" har det även uppfattats att bo på Havsörnsgatan, som omfattar området norr om centrumanläggningen, och då speciellt i de yttersta husen eller de runt servicehuset.


De tre intervjuade hushållen var svenska och speglar därmed den etniska bakgrunden på de hushåll som fanns på jubileumslistan. Två av hushållen hade varit i pensionsåldern vid inflyttningen (här var nu båda änkor), medan det tredje varit en ung barnfamilj (där barnen nu var utflugna). I det sist nämnda hushållet intervjuades hustrun samt ett av barnen, som nu var studerande vid en Teknisk högskola och hemma på tillfälligt besök. Dessutom hade jag i hallen en kort samtal med mannen och den andra sonen, boende på

Råslätt. En av änkorna i de två övriga hushållen hade sin dotterdotter på besök. Dotterdottern hade i början av 90-talet bott i Råslätt under drygt ett år, men flyttat på grund av invandrarsituationen i området. Jag intervjuade alltså fem personer och hade ett kort samtal med två.


Namn på personer, som representerade Kategori 2 och 3, erhöll jag genom personalen på Vätterhem och fritidsförvaltningen. I kategori 2 intervjuades tre svenska hushåll; i ett hushåll både mannen och hustrun. Dessutom hade jag telefonkontakt med två invandrarhushåll, men lyckades inte få till stånd någon intervju. De svenska hushållen hade bott i Råslätt mellan åren 1974 - 1992, 1969 - 1993 samt 1988 - 1992. Samtliga var barnfamiljer. I de två första var dock barnen numera utflugna, medan det tredje hade relativt små barn. Vid utflyttningen bodde alla tre hushållen på Havsörnsgatan, men ett hade till en början bott på Kärrhöksgatan. Orsaken till flyttningen var i samtliga fall den nya komplexa invandrarsituation, som växt fram i området under senare år. I kategori 2 återfinns alltså fyra genomförda intervjuer.


I kategori 3 intervjuades fyra personer. Två med invandrarbakgrund och två med svensk. En av dessa hade som 12-åring 1975 kommit till Råslätt, medan de övriga hade bott där hela sitt liv eller näst intill (födda 1970, 1971 och 1974). Tre av personerna var sammanboende/gifta och två av dem hade barn. I det ena fallet fyra stycken i åldrarna 11, 8, 6 och 2 år; i det andra två stycken - en tre-åring och en baby. Ingen av de intervjuade bodde på Kärrhöksgatan, men tre hade bott där under någon period av sin uppväxt.


Som representanter för Kategori 4 valdes ordförande i den Lokala Hyresgästföreningen samt ordföranden för de tre kontaktkommittéerna. Dessa hade bott i Råslätt sedan 1969, 1980, 1984 och 1990. Samtliga var sammanboende/gifta med barn (till övervägande del utflugna) och alla hade svensk bakgrund. Tre bodde på Havsörnsgatan och en på Kärrhöksgatan. Ytterligare en hade bott på Kärrhöksgatan i ett tidigare skede.


Förutom de i förväg planerade intervjuerna hade jag 5-6 "spontansamtal" med Råslättsbor, som jag stötte på när jag rörde mig i området (på Stadsgården, parkbänkar etcetra). Både med sådana som flyttat från området och med sådana som bodde kvar; både med unga människor och med gamla. Sammantaget har jag således, mer eller mindre ingående, intervjuat eller samtalat med c:a 25 Råslättsbor om områdets utveckling och nutida situation.


När jag planerade boendeintervjuerna i Råslätt hade jag den så kallade "nystmetoden" i åtanke. Enligt denna ska man

fortsätta att intervjua så länge ny information kommer fram, varför antalet intervjuer inte behöver bestämmas i förväg. Den bild, som de boende förmedlade om Råslätts nutida situation, var så skrämmande samstämmig, att de genomförda intervjuerna väl uppfyller "nystmetodens" kriterie på antalet intervjuer. Därmed inte sagt att ämnet är uttömt. Men för att tränga djupare i den problematik Råslätt idag uppvisar krävs nya frågeställningar och en ny typ av undersökningsdesign, det vill säga en nytt forskningsprojekt.




Invandrarsituationen i Råslätt




Det allt överskuggande problemet i dagens Råslätt är en ny och mycket komplex invandrarsituation. Enligt intervjuerna bröt den igenom omkring 1990 och kulminerade sommaren 1993 med 600 flyktingar boende i området. "Hela Råslätt var som ett enda stort flyktingläger. Folk flyttade härifrån i panik. Det var de stabila, de som bott länge som lämnade området". Så beskriver en av de intervjuade situationen och fortsätter att reflektera över de nya invandrarproblemen (oavsett flyktingförläggningen): "Det var synd att detta hände. För Råslätt var på väg att bli ett bra område. Problemfamiljerna försvann och det lugnade ner sig." På samma sätt beskriver en annan person utvecklingen på Råslätt sedan 80-talets början:


"Allt var jättebra. Folk flyttade in. Det var kö. 1989 var allt uthyrt. Sedan har det gått utför....... Nu håller de gamla stabila hyresgästerna på att flytta bort. Invandrarna blir allt fler. Pö om pö blir Havsörnsgatan som Kärrhöksgatan. När den gamla stammen flyttar bort då försvinner Råslättsandan..... Själv flyttar jag nästa år, när grabben slutat skolan. När de stabila flyttar, tar andra över och sedan går det fort."


Trots att jag själv har en mångårig erfarenhet av att som barnfamilj bo i ett invandrartätt område blev boendeintervjuerna i Råslätt en omtumlande upplevelse. Jag saknade egna referensramar för den typ av invandrarproblematik Råslätt präglades av och omfattades därmed av en replik, som mötte mig i många av intervjuerna: "De i TV vet inte vad de talar om". Min egen erfarenhet av att bo i ett invandrartätt område grundade sig på en invandrarsituation, där visserligen de med utländsk härkomst blev allfler men där i stort sett alla var välintegrerade i det svenska samhället både vad gäller språk, arbete och inställning till sitt nya hemland. Det var detta som inte längre gällde för situationen i Råslätt. Något som påverkade inte bara de svenska hyresgästernas inställning att bo kvar

utan än mer de invandrare, som kom med arbetskraftsinvandringen och som i åratal känt sig både etablerade i området och integrerade i det svenska samhället. Dessa och inte minst deras barn har hamnat i en invandrarsituation, som de aldrig tidigare prövat.


"Trots att jag bott i Sverige nästan hela mitt
liv värderas jag lika lite som en nyhitkommen flykting."


Många av de "äldre" invandrarna var rädda att förlora den egna kopplingen till det svenska samhället. Därför flyttade de från Råslätt. Råslätts invandrarproblem blev på så sätt dubbelt, som flera av intervjupersonerna beskrev det. Dels ökade de med utländsk härkomst i antal, dels bestod de av människor med en lösare koppling till det svenska samhället. De två personer med utländsk bakgrund, som jag intervjuat, tar bägge upp detta problem. Den ena kan jämföra sin egen uppväxt i området och barnens:


"Ett problem är bristen på svenskar. Det finns bara 6-7 vettiga familjer, som är svenskar. Svenska tonåringar flyttar någon annanstans eller söker sig inte hit. Skillnaden mellan min och barnens situation är att då fanns det svenska familjer. Jag var hemma hos svenska familjer och hade svenska kamrater. Det har inte mina barn. Ett av mina barn går nu i en nästan svensk klass med barn från omkringliggande områden. Såg direkt hur han ändrades. Att gå i en svensk klass ger bättre språk och ett annat sätt att uppföra sig."


Den andra beskrev det på följande sätt:


"Jag hade bara svenska kompisar. Tänkte aldrig på att jag var invandrare. Tänkte på mig själv som svensk, men med jugoslavisk bakgrund. Men när fler och fler svenskar flyttade, började jag inse att jag var invandrare.........Jag skulle inte vilja att mina barn växte upp i Råslätt, som det är nu. Jag hoppas att det hinner ändra sig. Barnen får idag en alltför dålig integration i det svenska samhället. Det påverkar språket och hela vardagslivet. Jag älskar Råslätt och hoppas att allt ska bli bättre. Bara lågkonjunkturen går över. Nu kan man inte få några jobb utan betyg och bra svenska. Det drabbar de invandrare som fått uppehållstillstånd på senare år."



Men inte heller de svenskar, som växte upp i området, tänkte på kamrater med utländsk härkomst som invandrare:


"Tänkte aldrig på invandrare på det sättet förr. De var färre och mer integrerade. Fram till mitten av 80-talet var det bra. 88-89 vände det. 83-84 reagerade man om det var en "svarting" i sandlådan. Nu reagerar man om det är en svensk. Det är för mycket invandrare i Sverige."


"Många av mina vänner var jugoslaver. De lärde sig svenska och man pratade svenska. I Råslätts Sportklubb är det nästan bara invandrare nu. Man pratar inte längre svenska i omklädningsrummet. ......Inga problem när jag växte upp med invandrare. Då var problemet svenskar som var urspårade."


Vätterhem må uppfattas som en mycket bra hyresvärd, liksom att färgsättningen av husen och den nya utemiljön blev ett lyft för hela området. Men någonting håller nu på att hända. De "gamla" Råslättsborna trycks nu ut ur området; fysiskt och/eller mentalt; mer eller mindre mot sin egen vilja. Och detta händer efter ett 80-tal, som huvudparten av de intervjuade upplevde som att området blev allt bättre.


"Råslätt är egentligen ett fantastiskt område. Välskött och välorganiserat. Vätterhem gör ett jättefint jobb.... Färgsättningen och utemiljön jättebra. Folk utifrån vet att det är jättebra service och jättebra lägenheter. Det är inte därför man inte bor på Råslätt. Det är bristen på svenskar. De stabila invandrargrupperna börjar också flytta från Råslätt. Invandrarproblemet på Råslätt började i slutet på 80-talet. Flyktingarna till exempel vände på dygnet. Många av den tidiga arbetskraftsinvandringen har börjat röra på sig. De köper hus. Men även inställningen till arbete och det svenska samhället är annorlunda hos dem än de nya som har kommit."


Med något enda undantag har ingen av dem jag intervjuat vantrivts i Råslätt. En majoritet uppfattade istället området som fint. Lägenheterna anses som "toppen" och servicen likaså. De som haft barn berömde skolan. Andra nämnde Stadsgården, föreningslivet och de fina omgivningarna. Trots detta var "flyttning" ett ständigt återkommande tema i de intervjuer och samtal jag hade med Råslättsborna. Antingen hade man flyttat, som i några av intervjuerna, eller planerade man att flytta. Andra skulle vilja flytta, om de inte varit för gamla eller haft bättre ekonomi. Flera hade

anhöriga (ofta något barn och dennes familj) som var i begrepp att flytta. Detsamma gällde kompisar och gamla klasskamrater.


De intervjuer och samtal, som jag hade med Råslättborna, gav intryck av allmän uppbrottsstämning; att Råslätt står vid en brytpunkt. Men de innehöll även vrede, sorg och uppbragthet; att man mot sin vilja blev fråntagen något man ville hålla kvar. Speciellt påtagligt blev detta i intervjuerna bland dem som växt upp i området, men också i många av de övriga. Andra grupper tog nu över området från de "gamla" Råslättsborna. Valde dessa inte att flytta, stängde de sin dörr och vände området ryggen eller protesterade och riskerade att bli stämplade som rasister. Det finns i Råslätt idag en omvänd rasism. Det tar många av intervjupersonerna upp såväl de med svensk som invandrarbakgrund.


"Det finns två problem på Råslätt:
1) att det finns för få svenskar och att de som yttrar sig stämplas som rasister.
2) att det är konflikter mellan olika invandrargrupper. De använder rasistiska uttryck mot varandra."


"Invandrarungarna är säkra i Råslätt, men livrädda utanför. Hur ska dom klara sig i det svenska samhället?......Vätterhem är bra om man sköter sig. Men detta tycks bara gälla de gamla hyresgästerna. De nya är de släpphänta emot. Man ursäktar dem med att de inte förstår, inte kan de svenska reglerna och så vidare. Vätterhem börjar se mellan fingrarna. Vart leder det i längden? Det utvecklas nu en omvänd rasism. Dessutom är det konflikter mellan olika invandrargrupper, men då är de enligt sig själva inte rasister...... Hos invandrarna finns bara en känsla för den egna gruppen. Ständigt får man höra 'svenskar gör ingenting för oss', 'svenskar inte tycker om oss'."


"De tidiga invandrarna tycker att de nya får det för lätt. Att de får göra vad de vill. Säger man till att man inte gillar vissa typer av beteenden, betecknas man som rasist. Till slut blir man förbannad. En del är bra, andra är sämre..... Det man lärde sina egna barn, är plötsligt tillåtet. Förr fanns det massor av regler. Var ungarna fick vara, ingen tvätt på balkongen, inga mattor och så vidare. Var har alla dessa regler tagit vägen?"


"Barnen skulle inte få sjunga den svenska nationalsången. Det är skilda krav på svenskar och


invandrare. Till slut stod det en upp i halsen och vi flyttade."


"Vad som är fel är att vi svenskar inte får ha vår egen kultur."


Bristen på svenskar och framför allt svenska barnfamiljer skapar en rädsla hos många Råslättsföräldrar för en försämrad språkutveckling hos det uppväxande släktet. Nu använder de svenska barnen, enligt flera av de intervjuade, arabiska ord, när de är tillsammans på till exempel Stadsgården. Istället för att det är tvärtom. Det är därför barnfamiljerna flyr Råslätt:


"Jag vill inte bo i ett sådant område med barn. Det funkar inte, om de ska gå i skolan. Språket och massor av specialregler för invandrarbarnen."


Men att leva i ett invandrartätt område leder även till en känsla av isolering och ensamhet hos de svenskar, som blir kvar. Att vara svensk är att vara den avvikande.


"När jag flyttade in bodde svenskar här och man hade alltid någon att prata med. Nu finns ingen."

"När jag blev sjuk, tänkte jag först, att jag kunde be någon granne om hjälp. Men så kom jag på att ingen kunde svenska."


"Häromkvällen stod jag borta vid affärerna och pratade med några kompisar. När jag tittade mig omkring, upptäckte jag plötsligt, att jag var den ende svensken på hela torget. Hjälp, tänkte jag, jag är den enda svensken. Det var en märklig upplevelse. Så var det inte när jag bodde här."


"Förra sommaren räknade jag till 33 utländska barn och 2 svenska på gården. Det är problem med språket. Samma på öppna förskolan. Mammorna försöker, men de talar så dålig svenska.........De flesta av våra kompisar har flyttat. Både mina och min mans. Några har flyttat tillbaka, men min bästa kompis flyttade nyss. De var trötta på området och alla invandrarna. Man känner sig ensam bland invandrarna"


Men bristen på svenskar gör, som intervjupersonerna med invandrarbakgrund påpekar, att de nya invandrarna å sin sida

får en skev bild av svenskarna och det svenska samhället. De träffar aldrig några medel-svenssons, dvs. vanliga svenskar. "De svenskar som blir kvar i Råslätt är ju inga medel-svenssons." Och mötet med den självständiga svenska kvinnan ger också problem:


"Jag har oregelbundna arbetstider och när jag kom hem sent försökte jag parkera så nära som möjligt. Trots att jag bodde i den lugnaste delen av Råslätt, kändes det obehagligt. Gick man ut ensam blev man antastad och kallad för hora.......Olika invandrargrupper var olika problematiska. (.......) männen mest otrevliga. Det är mycket obehagligt att gå ut på kvällen om man är tjej." (Därför flyttade hon från Råslätt)


Hur såg då de intervjuade på Råslätts framtid? Några av intervjupersonerna ville tona ner invandrarproblemet och var relativt optimistiska inför framtiden, även om Råslätt, som de uppfattade det, alltid kommer att vara en regulator på bostadsmarknaden. Andra menade att Råslätts framtid beror på, hur man lyckas tackla invandrarproblemet och att Råslätt trots allt borde ha en ganska god prognos. En majoritet av de intervjuade var dock oroliga, rejält oroliga, några på gränsen till nattsvart pessimism. "Håller de på som nu kommer inga svenskar att bo kvar i området". De intervjuade var oroliga för att Råslätt skulle bli alltmer segregerat; att svenska föräldrar skulle sätta sina barn i skolor någon annanstans; att Råslätt skulle bli ett nytt Rinkeby, där kunskaper i svenska blev något oväsentligt. Det är denna rädsla som måste bemästras för att Råslättsbor av de kategorier, som jag intervjuat, skall våga tro på en framtid i området. Hur det skall ske är idag svårt att uttala sig om. Problemet kan dock inte enbart lösas på bostadsområdesnivå. Det är ett allmänpolitiskt problem om samhällsuppbyggnad och etnisk integrering. En seriös diskussion om detta är ännu bara i sin linda.

Kapitel 7


VAD KAN VI LÄRA AV RÅSLÄTT?



Det finns ingen dunderhonung!




Det finns ingen "dunderhonung"! Det är den viktigaste lärdomen från denna studie om Råslätt i ett retrospektivt perspektiv. I den typ av förortsmiljöer, som Råslätt representerar, tycks ständigt nya faror lura runt hörnet. Beredskapen måste därför vara ständigt hög och angreppssätten flexibla. De måste spänna över ett brett register av både fysiska, sociala och kulturella faktorer. Det måste finnas både kontinuitet och förnyelse. I det fortlöpande områdes-arbetet är det således viktigt att man inte raserar det man lyckats bygga upp, men att man heller inte fastnar i gamla synsätt och arbetssätt. Att man hela tiden kan ta nya tag och skapa de positiva motkrafter, som flera av mina intervju-personer talar om. Det är i det sammanhanget olika typer av projektverksamhet kan spela en viktig roll, precis som de också har gjort i Råslätt genom åren. För i detta att arbeta med projekt ligger både en uppmuntran och en uppfordran att göra något annat än det man brukar göra, vilket skapar en slags mental beredskap hos olika parter. Det är "tillåtet" att tänka i nya banor. Med speciella projektmedel är det även "tillåtet" att pröva dessa idéer i praktiken.


Men även i projektverksamhet måste det finnas ett långsiktigt tänkande, om den nya tankarna inte bara ska bli en "vind som blåser förbi". Man måste hela tiden kunna länka samman uti-från kommande uppslag och idéer med de egna lokala tradi-tioner som utvecklats på basplanet. Det gäller "att hitta sitt eget språk". Först då är det möjligt att frigöra de resurser som finns i en specifik miljö av såväl informell som formell karaktär. Det är detta arbetssätt, som man genom åren varit så duktig på i Råslätt och som jag nu ska beskriva i termer av pärlbandsprojekt och spjutspetsar.



Pärlbandsprojekt och spjutspetsar




I en rapport till Boendeservicedelegationen använder Annika Schéele orden pärlbandsprojekt och spjutspetsprojekt för att

fånga olika typer av projektuppläggningar. Med pärlbands-projekt åsyftar hon sådana, som har ett brett spektra av idéer och delprojekt "som pärlorna på ett radband", medan "spjutspetsprojekten" är mer avgränsade och snävt målorien-terade. Och medan pärlbandsprojektens breda angreppssätt erbjuder flexibilitet och mångsidighet "under resans gång", förblir spjutspetsprojekten isolerade eller faller platt till marken, när spjutkastaren inte lyckas träffa mitt i prick (Schéele et al, 1990).


Schéele begränsar alltså orden pärlbandsprojekt och spjut-spetsar till enstaka projektuppläggningar. Men orden kan med fördel även användas för att beskriva förändringsstrategier över tiden i ett specifikt förortsområde typ Råslätt. Man kan således fråga sig, om de projekt som genomförts sammanbindes med varandra likt "pärlorna på ett radband" eller om de ovanifrån slagit ner i området likt spjutspetsar och kanske bara lämnat ett kraterhål efter sig. Det är nämligen slående hur väl pärlbandsliknelsen beskriver arbetssättet i Råslätt. Vunna erfarenheter har tagits tillvara i ordinarie verksamhet eller i nya projekt på ett mycket konstruktivt sätt. Sam-arbetsidéerna i 91:an-verksamheten och vid Kontaktcentrum länkades sålunda över i Råslättsprojektet och i Områdes-gruppen. Områdesgruppen födde å sin sida Närleken, som i sin tur övergick dels i en öppen förskola, dels i Idélandet.


Men även Sångsvanen, som var en helt ny typ av projekt, kan passas in i detta pärlband. Dels genom att man här använde sig av personal med stor erfarenhet av Råslätt (bland annat av en person som arbetat inom Närleken och som under Sång-svanens projekttid var tjänstledig från Idélandet), dels genom att anknyta till det gränsöverskridande samarbets-klimat, som utvecklats i området alltsedan de första pro-jekten. Erfarenheterna från Sångsvanen har sedan i sin tur överförts till den riktade och uppsökande delen av den öppna förskolan. I denna har man även integrerat ett nu pågående projekt med svenskundervisning för de kvinnor från mellan-östern, vilka är svåra att nå med den traditionella under-visningen.


Det som präglat arbetetssättet på Råslätt är alltså att man arbetat med en mångfald av projekt utan att det för den skull ha utvecklat ett specifikt projekttänkande och ett eget avgränsat projektspråk. Snarare har man arbetat i den anda som enligt Lena Gerholms avhandling "Kulturprojekt och Projektkultur" (1985) ursprungligen präglade betydelsen av ordet projekt, nämligen förslag, plan eller utkast. Projek-ten i Råslätt har blivit "pärlor på ett radband", som på olika sätt även förgrenat sig ut i den ordinarie verksam-heten. Undantaget är Ej till Salu. En självutnämnd eldsjäl, kommande utifrån, trodde sig kunna "frälsa" Råslätt. Runt detta projekt, som i min tolkning var ett typiskt spjutspets-projekt, var det ständigt konflikter både gentemot övriga

förvaltningar och övrig personal inom den egna förvaltningen. Att det ändå inte blev platt fall, när spjutkastaren inte lyckades träffa mitt i prick - för att använda Annika Schéeles ord - måste ses i ljuset av Råslätts alla etablerade samarbetskanaler och pärlbandsprojekt. De utgjorde den mylla, där många av Ej till Salus "sådda frön" kunde gro och växa vidare. Närleksföräldrarna utgjorde till exempel en kärntrupp i arbetet med Arbetsboken, ur vilken sedan Husdjursgruppen (Idélandet) och Motorgruppen (Motorgaraget P7:an) uppstod. Projektledaren i Ej till Salu trodde sig börja från scratch; att ingenting av värde hade gjorts i Råslätt, innan han kom dit. I likhet med Lena Gerholm kan jag istället konstatera att betydelsefulla faktorer för uppnådda resultat inom Ej till Salu-projektets ram var de existerande kontaktnäten, förekomsten av befintliga organisationsformer och folks samarbetsvana (jmf Gerholm, 1985 s.29). Därmed blev Ej till Salu - trots projektledarens inställning - även det en pärla i radbandet och en nytändning i det bostadssociala arbetat i Råslätt.




Mångfald och flexibilitet




Det har alltså funnits en mångfald och en flexibilitet i arbetssättet i Råslätt, som varit stimulerande för dem som varit verksamma i området och samtidigt varit berikande för området i stort. Från ansvarigt håll har man inte trott på en enda stor lösning med stort L och inte en enda eldsjäl med stort E. Istället har det funnits många olika typer lösningar och många olika typer av eldsjälar. Det är detta, som har skapat den dynamik, som fram tills för några år sedan bar upp Råslätt och utvecklade den positiv spiral, som kom att prägla området under många år.


Med några få undantag har Råslätts eldsjälar dessutom varit av den typ, som istället för att förbränna marken omkring sig, har besjälat utvecklingen i området med sina lokalt förankrade visioner och sin vilja till samarbete över olika förvaltningsgränser. Att både se varandra och de boende som resurser har varit ett viktigt signum i förändringsarbetet i Råslätt.


Men att arbeta med mångfald och flexibilitet innefattar även ett visst mått av pragmatism. Det gäller att hitta lösningar på de problem, som dyker upp. Ibland kan dessa lösningar vara av mer långsiktig karaktär, ibland av mer kortsiktig beroende på situationen. Frågan är då, om man ska använda ordet lösning. Det ger fel associationer till sättet att arbeta i denna typ av områden. Det finns inga lösningar. Snarare bör man tala om handlingsberedskap; att snabbt kunna fånga upp

olika typer av problem, innan de blir ett "fall" för en myndighet. Men för att detta ska vara möjligt krävs både god lokalkännedom och, som tidigare påpekats, en vilja till samarbete. Att man vet vem man ska vända sig till om man behöver hjälp. Upprinnelsen till projektet Sångsvanen kan ses som ett exempel på detta. Men det finns också mer "osynliga" exempel, som att i tid fånga upp betalningssvaga hushåll för att hitta lösningar och undvika vräkningar; att i tid fånga upp småkriminella ungdomar för att göra dem uppmärksamma på "att de är observerade" och så vidare.


De samarbetsformer, som utvecklats i Råslätt, innebär dock inte att man försökt sudda ut gränserna mellan olika yrkesroller. "Då skulle det ju vara onödigt att samarbeta", som en av intervjupersonerna uttrycker det. Inom Råslätts-projektets ram arbetade man istället mycket med, som jag beskrev i kapitel tre, att utveckla den egna yrkesrollen och yrkesidentiteten, samtidigt som man lärde sig att se både varandra och de boende som resurser. Och detta behöver inte - det är viktigt att påpeka - vara liktydigt med en harmonisyn. Istället vill jag tala om ett dynamiskt konfliktperspektiv. Som framkommit i beskrivningen av samarbetet mellan olika parter i Råslätt har det inte saknats konflikter. Däremot tycks det som om det funnits utrymme för saklig kritik och ändå ha kvar ett samarbete som bygger på ömsesidigt förtroende. På ett djupare plan tycks detta hänga samman med, det visar nyckelintervjuerna, att många är medvetna om att man är beroende av varandra för att klara den bostadssociala situationen i området.


Men finns det då inte faror med ett så väl utvecklat samarbetsklimat, som det som utvecklats i Råslätt? Göran Ahrne berör till exempel detta i en uppsats, där han redogör för den forskning som vuxit fram kring hur myndigheter producerar sina verklighetsbeskrivningar och hur myndigheter även producerar "verkligheter" åt varandra (Ahrne, 1987). I de nyckelintervjuer, där jag tagit upp detta ämne till diskussion, menar de intervjuade att detta är ett problem som man måste vara uppmärksam på. Men i detta att vara "gräsrots-byråkrat" ute på fältet ligger inbyggt att man ständigt konfronteras med dem "man är till för", de boende på Råslätt. Och detta är ofta så tufft, att man behöver samarbetet över förvaltningsgränserna för att kunna arbeta på ett konstruktivt sätt.


"Det är nödvändigt på Råslätt att byta verklighet med varandra. Det är tufft att arbeta där. Man behöver det för att klara dagliga bekymmer och motgångar."


Men det är också viktigt, som en annan av intervjupersonerna framhåller, att ha kontakter och få impulser utifrån. Att man

inte blir helt "insnöad i Råslätt". Denne person menar, att det negativa med samverkan i Råslätt kan vara att synfältet blir alltför smalt; att man blir sig själv nog, vilket kan skapa nedåtgående spiraler. "Engagemanget viktigt, men också att ta till sig erfarenheter från annat håll."




Den mångomtalade Råslättsandan




Att ett visst arbetssätt en gång har etablerats innebär dock inte att det automatiskt lever vidare. Det måste, som fram-hålls i många av intervjuerna, ständigt återerövras. Det måste hela tiden skapas nya positiva motkrafter för att möta de problem som ständigt tycks "lura runt hörnet" och för att inte själv ge upp. Idag är det dock många av dem, som jag intervjuat, som känner oro inför framtiden. De har svårt att sätta ord på vad det är, men någonting håller på att hända med den mångomtalade Råslättsandan, både i samarbetet mellan olika parter men också i arbetet inom de egna organisa-tionerna.


"Kanske har vi tagit den (Råslättsandan) som självklar."


"Kanske har vi slagit oss till ro i tron att vi arbetar så bra i Råslätt"


Detta är några av de självkritiska reflexioner som förekommit i intervjuerna. Men det finns även förvaltningsorganisatoriska, ekonomiska och i viss mån ideologiska skillnader, som de intervjuade hänvisar till som förklaringar.


Råslätt är nu bara en av flera stadsdelar i det som ur organisationssynpunkt utgör den södra delen av Jönköpings kommun. När Råslättsandan utvecklades under 70-talet var Råslätt en egen enhet i högre utsträckning än vad fallet är idag. Och att Råslätt idag endast utgör en del av ett större förvaltningsområde kan leda till minskad lokalkännedomen om just detta område samt att samarbetskanalerna blir mer formella än tidigare. När de ekonomiska ramarna krymper är det dessutom lätt att de inomorganisatoriska frågorna tar överhand på bekostnad av just samarbetet över förvaltnings-gränserna. Kombineras sedan åtstramningarna med stora interna förändringar, då har varje organisation fullt upp med sig själv.


De som nämner ideologiska förändringar, som en tänkbar för-klaring, menar att närområdestänkandet inom samhällsplane-ringen håller på att försvinna. Istället betonas individens valfrihet. Till detta kommer att vissa ser myndighetssam-arbete, som något fult. "Storebror ser dig". Det var ju dessa två aspekter, närområdestänkandet och myndighetssamarbetet, som utgjorde själva stommen i det arbetssätt som utvecklades på Råslätt. Det var den lokala kunskapen om förhållandena på basplanet, som gjorde det möjligt att mobilisera olika typer av resurser, både sådana som var av formellt slag och sådana som var av informellt, både bland de verksamma på Råslätt och bland de boende. Inte sällan skedde detta parallellt med varandra.


Men det finns också en annan infallsvinkel på Råslätts nutida situation, som några av mina intervjupersoner på olika sätt tangerat i sina funderingar kring områdets utveckling under senare år. Kort uttryckt kan dessa funderingar sammanfattas på följande vis: Ju duktigare man blev på att handskas med vissa typer av problem, ju mer "fyllde det på". Och någon-stans på vägen passeras en gräns, när det som man upplever sig behärska vänds i dess motsats. Särskilt tydligt är detta vid tillväxten av andelen invandrare i Råslätt. Ju duktigare man blev att arbeta i en mångkulturell situation, ju fler invandrare fick man. Dels som en spontan process då Råslätt hos många invandrargrupper kom att ses som ett högstatus-område, dels som en politiskt styrd process då det från ansvarigt håll var "lätt" att slussa nya invandrargrupper till ett område där både resurser och kunskaper fanns. Men någonstans passerades en gräns, när de integrationsstävanden, som man hade i området, inte längre tycktes fungera. Att vara invandrare på Råslätt har idag blivit mer stigmatiserande än tidigare. Men det har också blivit mer stigmatiserande för området i stort. Bland de "gamla" Råslättsborna, oavsett om de är svenskar eller invandrare, präglas deras förhållande till området därför av en allmän uppbrottsstämning. Det framgår av boendeintervjuerna. Och ett område, som präglas av uppbrottsstämning, riskerar att på flera olika sätt dräneras på sina resurser. Många resursstarka personer flyttar. Men också bland dem som inte flyttar minskar kanske intresset att satsa sin lediga tid på ideellt arbete i den gemensamma boendemiljön, då det för många kan vara svårt att se några positiva resultat av de ansträngningar man gör. Till detta kommer att vissa och kanske de mest brännande problemområdena blivit tabu-belagda såsom till exempel detta med den omvända rasismen, som nu håller på att utvecklas i Råslätt.

Brist på framtidstro i ett område ökar med stor sannolikhet accelerationen i en nedåtgående spiral, medan det motsatta råder i en uppgående. För Råslätt, som åter står inför ett trendbrott, gäller det alltså bromsa utvecklingen i negativ riktning och ånya gjuta kraft i de positiva processer som verkar på bostadsområdesnivå. Ett sätt kan då vara att starta ett nytt brett "Råslättsprojekt" att samlas ikring. Det skulle kunna göra situationen i Råslätt diskuterbar och

därmed även möjlig att bearbeta. Men det finns, som sagt, ingen dunderhonung. Angreppssätten behöver alltså vara både mångsidiga och flexibla, både finnas på bostadsområdesnivå och på en allmänpolitisk nivå. Råslätt är "ett bostadsområde i tiden" - en spegel av den nutida samhällsutvecklingen och dess problem. Det är i detta dubbla perspektiv man måste arbeta med Råslätts framtid.




De storskaliga miljonprogramsområdena och framtiden




Jag valde Råslätt som ett positivt exempel på hur man kunde handskas med miljonprogrammets storskaliga problemområden. Men verkligheten visade sig vara annorlunda. Områdets posi-tiva utvecklingsspiral har nu brutits. Råslätt går med stor sannolikhet ånya en svår tid till mötes, där det åter gäller att arbeta sig ur en nedåtgående trend.


Vidgar man perspektivet är dock Råslätt långt ifrån det enda området, som befinner sig i ett dylikt trendbrott. Liknande signaler har under det senaste året kommit från alltfler av våra storskaliga miljonprogramsområden, både via TV-program och tidningsartiklar. I en intervju i Dagens Nyheter den 7 januari 1994 varnar till exempel, med utgångspunkt från den rådande situationen i rikets andra stad, kommunalrådet i Göteborg Lars Johansson (s) för en "liverpoolisering" av åtminstone våra storstäder (Sandberg, 1994).


Ordet "liverpoolisering" åsyftar då den marginalisering av hela bostadsområden, som i strukturomvandlingens spår först blev synlig i Storbritannien, men som under senare år även spridit sig till flera av västvärldens övriga industri-nationer. Det är områden, som präglas av arbetslöshet och hopplöshet. Varifrån alla som kan flyttar. Kvar blir ett koncentrat av arbetslösa problemfamiljer, som ytterligare förstärker dessa förortsmiljöers negativa kräftgång. Vi får "överblivna" människor i "överblivna" bostadsområden för att anknyta till det ord, som används i den engelskspråkiga bostadslitteraturen. Här använder man ordet "residual" för svaga grupper på bostadsmarknaden. Man talar även om "resi-dualisation of social housing areas". Vad säger det om vår tids samhälle? "Residual" betyder just överbliven. Vad händer i ett samhälle, när människor ses som "överblivna" och när dessa människor samlas i "överblivna" bostadsområden och till och med i "överblivna" regioner? Liverpoolområdet i Stor-britannien är då ett exempel på detta. Arbetslösheten i de mest nedgångna förortsområdena är enorm, även med engelska mått mätt. Och själva boendemiljöerna präglas, enligt genom-

förda studier, av kriminalitet, våld och vandalisering. Alla som kan försöker flytta därifrån (Öresjö, 1992).


Nu är det dock farligt att trycka ner en internationell problembild på svenska förhållanden. Beskrivningar av multiproblematiska och starkt nedgångna stadsdelar, inte sällan i storskaliga "betongområden" byggda under 60- och 70-talen, har fram till 1990-talets början framför allt förknip-pats med de anglosaxiska länderna. Och även om problembilden idag är giltig i ytterligare länder i Europa, måste man stäl-la sig frågan hur giltig den är ur svensk synvinkel. Men med en krympande samhällsekonomi parad med en ommöblering i väl-färdsuppbyggnaden samt en fortsatt hög och strukturellt be-tingad arbetslöshet kan situationen i Sverige snabbt närma sig den som råder i det övriga Europa. Därför bör de sig-naler, som nu sänds om en förnyad problembild i våra stor-skaliga miljonprogramsområden, tas på djupaste allvar.


Men vi behöver också en fördjupad kunskap om den rådande situationen. För det första om vilken typ av marginali-seringstendenser, som kan urskiljas i de svenska städernas uppbyggnad. Men också om vad olika typer av förbättrings- och utvecklingsprojekt betyder i denna typ av boendemiljöer, sett över tiden och i ett vidare perspektiv. Vi måste fråga oss, vilka krafter det är som skapar positiva utvecklingsspiraler och vilka som skapar negativa? Hur man bryter nedåtgående trender? Hur man överbryggar etniska motsättningar? Och så vidare. Frågorna är många och det finns inga givna svar. Även i Sverige måste vi därför formulera nya frågeställningar kring välfärdsuppbyggnad och bostadskvalitéer, om konsek-venserna av strukturellt betingad arbetslöshet och etnisk segregering. Vi måste göra frågorna diskuterbara i skärnings-punkten mellan övergripande samhällsförändringar och lokala traditioner, både på samhällsnivå och områdesnivå. Först då är det möjligt att formulera de positiva motkrafter, som behövs för att för att skapa en framtidstro även i våra mest utsatta stadsmiljöer.


















Underlag till utvärderingen av respektive projekt






91:an, Kontaktcentrum och Råslättsprojektet




Arvidsson, Hans (1978): Samhällsinformation i ett bostadsområde. Resultat av ett informationförsök i Råslätt, Jönköping

Berggren, Håkan (1976): KONTAKT, KONTAKT .... Om samhällsarbetet i Råslätt September -73 - Mars-76 (stencil)

EN REDOGÖRELSE FÖR VERKSAMHETEN VID KONTAKT-CENTRUM RÅSLÄTT 1973-1976, (1976), Socialförvaltningen, Jönköping. (stencil)

Palme, Barbara (1979):RÅSLÄTTSPROJEKTET - en utvärdering av samarbetet mellan kommunen och landstinget i ett bostadsområde. (stencil)

RÅSLÄTTS-PROJEKTET - EN LÄGESBESKRIVNING NOV.1975 (stencil)



Närleken




BOSTADSSOCIALA DELEGATION (1976-05-14): Samverkan med Jönköpings kommun om försöksverksamhets med fritidsledare vid närlekplatser. (PM)

SOU (1979:37): Aktivt boende. Bostadssociala delegationen Öresjö, Eva (1977): Slutrapport för NÄRLEKSPROJEKTET I RÅSLÄTT. (Stencil)



Idélandet



Diverse PM och projektbeskrivningar



Ej till salu - projektet




Arbetshäfte 1: VI FÖRÄNDRAR RÅSLÄTT. Tillsammans kan vi!

Arbetshäfte 2: FÖRÄNDRINGEN HAR BÖRJAT!

Berglund, Peter (1986): RÅSLÄTTS HISTORIA - ett höghusområde förr och nu. Jönköpings kommun, Världsungdomsrådet 1985 (stencil)

Berglund, Peter (1986): Från ord till handling. Del 1 - t.o.m. 1985. Rapport från ett områdesprojekt i bostadsområdet Råslätt, Jönköping (stencil)

Berglund, Peter (1987): Från ord till handling. Del 2 - t.o.m. sommaren 1986. Rapport från ett områdesprojekt i bostadsområdet Råslätt, Jönköping (stencil)

EJ TILL SALU. Områdesarbete för samhällsförändring - ett utveklingsprojekt för bostadsområdet Råslätt. Lägesrapport II. Perioden februari-maj 1984. (stencil)

EJ TILL SALU! - ett utveklingsprojekt för bostadsområdet Råslätt. Lägesrapport IV. Verksamhetsåret 1985. (stencil)

Mattsson, Matts (1992): SAMHÄLLSARBETE I RÅSLÄTT. En utvärdering av Ej till salu-projekt. Göteborgs Universitet, Institutionen för Socialt Arbete. (stencil)

Mattson, Matts (1992): Den långa vägen till gemenskap. Ingår i Sundh, Kenneth & Päivi Turunen (red.) Social mobilisering. Om samhällsarbete i Sverige. Publica.

RÅSLÄTTSFOLKET, NR 1, ÅRG 2, FEB-86. (stencilerad tidning)

RÅSLÄTTSFOLKET, NR 3, ÅRG 4, SEP-88. (stencilerad tidning)



Motorgaraget P7:an




Diverse PM och projektbeskrivningar



Sångsvanen




PROJEKTET SÅNGSVANEN 1988-1990. (1990) Jönköpings kommun. (stencil)

Bostadsföretaget Vätterhem




Hallervik, Sven (1984): UNGDOOMSBOENDE PÅ RÅSLÄTTS GÅRD, Jönköping. Åtgärdsprogram mot lediga lägenheter, uppföljning av en delåtgärd. Lunds univesitet. Sociologiska institutionen. Uppsats, Boende och samhälle 20 poäng. (stencil)

Nömmik, Elin (1989): Färg med fantasi förvandlade Råslätt. Tidskriften Planera Bygga Bo nr 5-6 1989



Föreningslivet




Öresjö, Eva (1974): Tabellbilaga och frågeformulär till arbetsrapporten: En presentation av bostadsområdet Råslätts gård. Sociologiska institutionen. Lunds universitet. (stencil)

Öresjö, Eva (1980): Resultatredovisningen för inventering av FRITID- OCH KULTURVERKSAMHET I RÅSLÄTT HÖSTEN 1979-VÅREN 1980. Sociologiska institionen. Lunds universitet. (stencil)

Nilsson, Lars (1989): Enkäten + svarssammanställning. Föreningsstudien 1989/1990.

Assarsson, Olle (1994): Enkäten + lista över verksamma föreningar hösten 1994

RUTINER FÖR BOINFLYTANDE och FRITIDSVERKSAMHET inom BOSTADS AB VÄTTERHEMS BOSTADSBESTÅND. ANTAGNA AV HYRESGÄST- FÖRENINGEN och VÄTTERHEM 1992.02.19. (stencil)


Övrig dokumentation




Hedberg, Christina, Christer Gannsjö & Christer Zettergren (1980): STADSGÅRDSSKOLAN, EN HÖGSTADIESKOLA I UTVECKLING? (stencil)

Öresjö, Eva (1979): FRITIDEN I BOSTADSPLANERINGEN, resurs eller räddningsplanka. Byggforskningsrådet T12:1979.


Litteraturförteckning




Ahrne, Göran (1987): Byråkrati i organisationer och i samhället. Ingår i Bergryd, Ulla (red) Den Sociologiska Fantasin - teorier om samhället. Rabén & Sjögren, Simrishamn.

Bättre Bostadsförnyelse. Sammanställning och slutsatser av 19 FoU-projekt. (1990): Red. Sonja Vidén, Ingela Blomberg, Eva Hurtig, Annika Schéele & Eva Öresjö. Boverket, Allmänna Förlaget, Stockholm.

Franzén, Mats & Eva Sandstedt (1981): Grannskap och stadsplanering. Om stat och byggande i efterkrigstidens Sverige. Acta Universitatis Upsaliensis. Studia Sociologica Upsaliensia 17. (Akad. avh.)

Gerholm, Lena (1985): Kulturprojekt och projektkultur. En fallstudie av en kulturpolitisk försöksverksamhet. Liber Förlag, Stockholm. (Akad. avh.)

Lennartsson, Hilda, Jan-Erik Lind & Tiiu Soidre-Brink (1992): Från spröt till grund. Hyresgästernas lokala organisering och boendeinflytande. Delrapport juni 1992. Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet. (stencil)

Sandberg, Peter (1994): Segregering en valfråga. Svårt år för kommuner tror Lars Johansson (s). Dagens Nyheter 7 januari 1994

Schéele, Annika samt Ingemar Elander & Björn Rundlöf (1990): När olika världar mötas. Om samordnad boendeservice och områdesförnyelse. Bostadsdepartementet DS 1990:69.

SOU 1972:67. En ny kulturpolitik. Stockholm.

SOU 1973:24. Boendeservice 7. Stockholm.

Öresjö, Eva (1979): Fritiden i bostadsplaneringen - resurs eller räddningsplanka? Byggforskningsrådet T12:1979, Stockholm. (Akad. avh.)

Öresjö, Eva (1992): Bostadsfrågan och välfärden. En problem- inventering med internationella utblickar. FoU-gruppen, Boverket.

Öresjö, Eva (1993): Att förnya bostadsförnyelsen. Byggforskningsrådet R10:1993, Stockholm.