Ett känslofyllt besök hos fadderbarnen i Nigeria

May Gulis med BTH:s fadderbarn och deras mamma

Lördagen den 19 januari letade jag mig fram i den sanslöst myllrande storstaden Lagos för att försöka hitta hem till våra fyra fadderbarn. Med mig hade jag pastor Taiwo (som också är en BTH student) och ett par av hans vänner som är bosatta i Lagos. Utan dem hade det verkligen blivit en mission impossible. Jag hade helt enkelt inte vågat ge mig ut för att leta på egen hand.

Lagos har kring 15 miljoner invånare, trafiken är helt sanslös, man har känslan av att inga som helst lagar gäller och gatuförsäljare och gångtrafikanter trängs bland bilarna. Luften är tjock av avgaser, gatorna fulla med avfall och fattigdomen verkar vara gigantisk.

Vi hittar till slut hem till Yetunde och barnen. De bor hos mormor och en stor del av släkten väntar på att få träffa oss. Det var ett starkt ögonblick att få krama om denna unga änka som har gjort ett så djupt intryck på mig genom våra kontakter efter Josephs tragiska dödsfall. Yetunde jobbar sex dagar i veckan. Måndag - fredag gör hon lunch i sitt eget kök till personalen vid ett par banker. Lördag åker hon till bönderna i ytterområdet och köper ägg som hon sedan säljer hemifrån. Hon är en lågmäld och mjuk person och barnen är helt ljuvliga. Det yngsta barnet, Elizabeth, blir dock livrädd när hon ser mig. Hon gömmer sitt ansikte i sina små händer och gråter hejdlöst. Hon tittar på mig mellan fingrarna men blir lika förskräckt varje gång hon ser mitt bleka ansikte och vita hår. Pastor Taiwo, som också är en helt ny person för henne, får däremot lyfta upp och trösta. Tack och lov var de äldre barnen inte rädda för mig utan svarade snällt på mina frågor och jag fick till och med krama om dem.

Vi bjuds på aloevera-juice och kakor och det känns kaotiskt med alla människor som vill se och prata med oss och en otrolig hetta råder i lägenheten. Men min starkaste känsla är att jag är så tacksam att jag fått möjlighet att träffa dem personligen.

Vi bestämmer att Yetunde skall komma till mitt hotell dagen efter så att vi kan få tala ostört. Hon hade många frågor om hur och varför hennes make dog, hur hans grav ser ut hur länge kommer den att finnas kvar ostört? Jag kunde se att hennes sorg var till stora delar helt obearbetad och det blev därför viktigt för mig att kunna svara så tydligt som möjligt. Jag har idag fått ett mail där hon bekräftar min känsla att detta samtal var betydelsefullt för henne i hennes bearbetning av sin sorg. Det blev en mycket bra söndag för oss båda.

För min egen del så har jag genom min resa fått ytterligare insikt om våra Nigerianska studenters bakgrund och förutsättningar. Begravningen som var orsaken till min resa till Nigeria var en upplevelse som kräver en egen artikel.

Jag ligger på Patientskade försäkringen som fortfarande inte har kommit till ett beslut om hur mycket barnen skall få i pension. Vårt fadder-engagemang har vi ju satt till ett år så jag hoppas att familjen får ett beslut innan dess.


Text och bild: May Gulis

Redigera
Share Dela