Krönikören

 

Berättande, selleri och kola.

 

Det är lunch, jag sitter i bilen, äter en smörgås till Nina Simones ljuva stämma och funderar över inköpslistan i min hand; Selleri, slägga, glas, melon, ballonger, slime, handduk, hopprep, stenplattor, avloppsrensare, latexhandskar, lakan, jord, grenar, plaströr, vita bönor i tomatsås...

Bild på Patrik Vörén

Den får mig att tänka på en utställning med inköpslistor på ett museum i väst, vars budskap var (min egen tolkning) "Visa mig din inköpslista så skall jag säga vem du är". Det ligger någonting i det, min lapp är en inventarielista över de saker som behövs för att ljudlägga ett filmklipp.

Genom att interagera med objekten på olika sätt kommer vi - jag och studenterna - skapa de ljud som behövs för att övertyga den som ser klippet att det som syns i bild faktiskt händer. Avståndet mellan någon som vrider sönder fyra bitar selleri och att uppleva ett obekvämt realistiskt benbrott i bild är kortare än man kan tro.

Det handlar om synergi; ljudet, bilden, skådespeleriet, kulissen, ljussättningen etc skapar något fantastiskt, där helheten är större än de enskilda delarna. Men det kräver mycket av de enskilda delarna för att ett mästerverk skall uppstå, varje disciplin har sin egen roll i berättelsen. Mina kroppsdelar har alla unika placeringar och funktioner, utan dem hade jag inte varit jag. Det är jaget, eller verket/arbetets själ man vill finna, konsekvensen av synergin.

För länge sedan fanns det en godisreklam med en passande slogan "det är kolan man vill åt", och visst är det så. Det man gör har inget värde utan kolan, om den är själen i godiset så är den gemensamma kreativa investeringen kolan i allt team- och produktionsarbete.

Hjältarna bakom de berättelser jag har äran att beskåda varje dag nosar sig stadigt mot insikten om hur de kan frammana denna annars så oerhört flyktiga kola. Det är naturligtvis studenterna jag talar om. De är på sätt och vis budbärare för just det här, de är ofta experter på just sin lilla nisch, men inser under sin skoltid att för att deras arbete skall bli så bra som möjligt kräver det utrymme för alla andra, annars lutar slutprodukten för mycket åt ett håll.

Konsekvensen blir naturlig balans, något som kanske världen i stort skulle kunna dra lärdom av. I Karlshamn är utbildningarna upplagda för att möjliggöra detta, i centrum av utbildningarna finns ett nav, en själ, en kola, den syns inte men det är den som gör utbildningarna unika.

Där finns berättelsen om oss, om ljudet, bilden, spelen och allt annat vi gör. Berättelsen är en kola, en kola vars like ingen någonsin fått smaka förut. Jag vet inte, men jag tror att det kan gälla Blekinge Tekniska Högskola, dess fantastiska pedagoger, forskare, studenter och administratörer i sin helhet.

Nu spelar bilstereon "Here comes the sun" med Nina Simone, och det är dags att ta sig tillbaka till Studio Netport, jag är mätt och det finns ett filmklipp som saknar en själ.

/ Patrik Vörén, universitetsadjunkt TKS

Bild: Privat

 

Redigera
Share Dela