Lärare sätter djupa spår


Bild på Petra SapicHon hette Margareta och hade kopparsvart hår och fräknar. Spelade orgel, tragglade tabellerna och läste högt ur Madicken. Alltid på samma mjuka trygga dalmål.

Tillsammans knäckte vi läs- och skrivkoder. Vi förstagluttare älskade henne. Hon var den bästa fröken i hela världen.
Det finns stunder när jag tänker på Margareta. Och allt det hon la grunden till. Nyfikenheten. Möjligheterna. Lusten att lära. Längtan efter att veta mer. Om allt.

 
Efter Margareta kom Ann, Eva, Lena och Yvonne. Fem klassföreståndare som alla satt sina spår inom mig. Från lågstadiet till studenten.

 
Det är viktigt med bra lärare. De ska inte bara vara kunniga, de ska vara bra pedagoger också. Och se alla i klassrummet och ge det där lilla extra som krävs till var och en. Ett uppdrag som många gånger är svårt, om inte omöjligt ibland.

 
Vissa lärare har varit lite speciella. Och det har funkat det med. Som till exempel Magister L. Han var mycket kunnig inom sitt område men verkade ha tröttnat på skolvärlden för länge sedan. Men det fanns stunder när det hettade till och han var mer närvarande. Det ingick egentligen inte i kursplanen men hans monologer om aidshotet var ett återkommande inslag. Han älskade att prata om den katastrof som till slut, enligt honom, skulle utplåna hela mänskligheten.

 
Året var 1987 och tidningsrubrikerna var dystra inför virussjukdomen. Vi var sjutton år och hade livet framför oss men enligt honom kunde vi bara vänta oss en sak. Döden. Snart skulle nämligen hiv smitta via myggor. Inom några år skulle det vara ett faktum, konstaterade han. Stackars satar, sa han och blängde medlidsamt på oss. Vi skulle inte ha en chans.


Trots att vi hade vissa problem med att värja oss mot den dödsångest som han tryckte ner i halsen på oss var det väldigt spännande att lyssna på honom. Han gjorde det så fantastiskt bra. Han var en riktig stjärna på att förmedla katastrofscenarion. Med skräckblandad förtjusning gick vi mot vår nattsvarta framtid.


Ännu värre var det med fröken H som använde klassrummet som sin egen lilla helvetesvärld. Hon var Gud och vi var hennes simpla undersåtar. Vi lärde oss snabbt att hon inte gick att lita på. Inför varje lektion våndades vi över vem som skulle dyka upp. Hennes goda eller onda jag. Till slut spelade det ingen roll. De var båda lika skrämmande. Alla satt på helspänn. Ingen ville hamna i onåd. Förlöjligande, hån och iskall ironi, det var hennes melodi. Fruktad av alla - älskad av ingen.


En som inte har det problemet utan som tvärtom är en uppskattad och populär lärare är Patrik Vörén, digital ljudproduktion. Han utsågs till årets lärare vid den Akademiska högtiden i oktober. I detta nummer av Intranytt har han skrivit en krönika med rubriken "Berättande, selleri och kola". Läs den så förstår ni sambandet mellan ingredienserna.

 
Även ekonomichefen Eva Pihlblad har ett förflutet som lärare. Och det är en erfarenhet som hon har stor nytta av när hon ska förklara ekonomi så att alla förstår. I årets första Intranytt berättar hon om chefskapet, sitt engagemang för jobbet, framtida utmaningar och vikten av att skapa med händerna.

Som vanligt bjuder också Intranytt på läsning om både små och stora händelser i BTH:s spännande värld.

 
Trevlig läsning!
Hälsningar Petra Sapic

Redigera
Share Dela