Resan till Maputo

På tjugofyra timmar förflyttas man otroligt fort och häpnadsväckande odramatiskt från Karlshamn till Maputo.

Bild på flygvinge

1 Airbus 340-600 tar 317 passagerare

 

Man hänger mellan ett vingspann på 63 meter, det knirkar i flygplanskroppen som när man vrider en pet-flaska, närsomhelst väntar man sej att plastpaneler ska börja falla ner, man avläser höjden 12291 m och yttertemp

-58 grader C men allt är lugnt och snart går solen upp över vingen.

Bild på jordglob

2 Sträckan är 9800 kilometer, passerar ett dussin nationsgränser och Kräftan, ekvatorn och Stenbockens vändkrets.

Maputos flygplats är liten som en svensk inrikeshall. Jag har visum och blir ganska snabbt instämplad och får min stora amerikakoffert från bandet. Originellt nog genomgår man en säkerhetskontroll på väg in I landet men jag slipper kroppsvisitation och hittar hotellets taxiförare utanför hallen. Allt väl, då upptäcker jag att ett av mitt handbagage saknas - den betydelsefulla påsen med allt av vikt och värde. Jag rusar tillbaka förbi förbryllade vakter som fingrar på karbinerna, och där ligger ryggsäcken nedanför genomlysningsbandet utan att bombskvadronen har ingripit. Taxin kör nu längs breda boulevarder med egendomliga modernistiska monument i rondeller.

Flygbild på varuhus

3 Vad jag ser från avenyn: Varuhuset Premier.

Föga anar jag den tätbebyggda kåkstad som döljs bakom staplar av bildelar och skyltar om mobiltelefoni. Vi åker på Avenyer med namn av Karl Marx och Olof Palme innan vi svänger runt ett officiellt palats och stannar framför ett tolvvåningshus: hotellet. På insidan möts man av afrikanska möbler och konstföremål, det är väldigt trevligt eftersom utsidan är så rationalistiskt rutig. Sixten och Alicia är redan här sedan några dagar och förhandlar just med några myndighetspersoner i lobbyn. Hotellet Rovuma bär sitt namn efter en 650 km lång flod i norra Moçambique. Hotellet ligger mitt i stan vid en vit katedral av betong, en botanisk trädgård och en blandning av höghus och äldre låga byggnader.

Bild på katedralen

4 Katedralen och terrassen av marmor som är en utmärkt bollplan.

Från min balkong på tionde våningen kan jag betrakta bostadshusen som tycks vara överfulla med boende.

Bild på bostadshusen

5 Bostadshusen är ekologiska, alger och hussvalor trivs på de spruckna fasaderna.

Vi går några promenader under helgen och finner gatorna ganska illa underhållna och illaluktande. På den öppna marknaden ser vi afrikanskt hantverk av ebenholts, sandelträ, elfenben, oxhorn, keramik och batik. Ståltrådsmaskiner är en växande konstart.

Bild på sammanträde om hållbar utveckling

 

6 Sammanträde om hållbar utveckling. Premiärministern är ordförande, givarländernas representanter flockas kring flaskor av mineralvatten. Åtta punkter står på agendan på väggen. Sverige har en kvinnlig representant vid bordets andra kortända.

Medan vi dricker kaffe i ett köpcentrum diskuterar vi begreppet "offentligt rum". Alla kunder anländer nämligen i stora bilar och går sorglöst omkring i den välbevakade glittriga köpmiljön. En gigantisk vägg är tapetserad med porträtt av den nyss omvalde presidenten.

Bild på gatumiljö

7 Business as usual, vota Frelimo!

Naturligtvis syns inget annat parti här. På natten uppmanas man åka taxi från plats till plats. På gatan är man fri att uttrycka sej men tydligen dödligt rädd för att bli rånad eller våldtagen. Det finns gott om ögon på gatan, men ingen säkerhet. Det offentliga rummet åskådliggör misären som råder utanför de välbärgades välskötta enklaver. Vi får sällskap av Irina som bor och hittar här. Hon tar oss till Rua d'Arte, en klubb vars utrymme är en gränd som avspärras med draperier tre kvällar i veckan. Ett bossanovaband spelar underskönt melodisk musik, sopranen och saxofonisten i duett organiskt sammanvävda. Det är ingen stor publik, musiken övertas senare av en discjockey och stillsam dans utförs i grupper framför borden. Unga människor experimenterar med sin utstyrsel men här är äldre också (fast jag är nog äldst). Det är uppenbart ingen bykrog utan en generös subkultur i en storstad. Irina berättar att hon betraktas med skepsis av en del mocambikaner för att hennes far är från Kap Verde. När Irina kör oss till hotellet kl 3 på natten kan inga rödljus hindra henne från att hålla farten uppe.

Bild på sångerskan Nadja

8 Sångerskan Nadja i bakgrunden spelade huvudrollen.

Vi möts av finalmusiken från en TV-sänd festival Umoja. Det är en betydligt våldsammare musikart och kompet låter som en pålkran, det tränger genom hela betonghuset resten av natten. Hotellet är fullt av producentfolk, TV-tekniker och musiker i rastafarifrisyrer. Det visar sig att Sydafrika, Nederländerna och Norge är sponsorer - deltagande musiker kommer från Zimbabwe, Tanzania, Kenya, Etiopien och Moçambique.

bild på hemsida

9 http://www.umojacfc.com/

På en av huvudgatorna i centrum går vi förbi Teatro Avenida där Mankell-Bergman regisserar. Under söndagen börjar 27 deltagare från 20 länder att anlända till hotellet, och en intensiv fas två av SIDA Integrated Urban Planning #7 tar sin början.

Det blir många kära återseenden i hotellets lobby på söndag kväll! Från Colombia har Javier och Raul rest i 31 timmar. Ana har blivit av med resväskan i Atlanta. Från Kina har man åkt över Dubai. I São Paulo finns en hel klubb med "alumni" som sprider budskapet om svensk samhällsplanering. De flesta vacklar till sina rum och faller i dvala. Måndagen börjar med att Generalsekreteraren med sitt följe träder in och förrättar invigningen. En översättare tillrättalägger talet som tycks härröra från förra veckans FN-konferens. Det känns lite som en operett för Sixten och han har samma slips trots att de bor 10000 km ifrån varandra.

Bild på blomma

Posters anslås i konferensrummets väggar, färgglada planscher som på ett komprimerat vis ska redogöra för sex månaders arbete. Deltagarna får snabbt presentera detta och det är stor variation: slum upgrading, citizen empowerment, urban renewal, heritage reconstruction, planning procedures, legislation amendment, masterplan for tourist resort. Det är häpnadsväckande hur olika samhällsystemen är i våra deltagares länder, och hur olika samma typ av problem uppfattas och behandlas. Att försöka generalisera detta är inte stringent, men frestande. Det är också så, att olika deltagare har olika position i sitt system, och olika professionell bakgrund.

Samma kväll är det fin middag på en fiskrestaurang: Indiska oceanens läckerheter tillredda med exotiska kryddor och sydafrikanskt vin. En representant från svenska ambassaden deltar och förhör sig om kursprogrammets effekter, han fullföljer sitt tjänsteåliggande väl. Följande dagar blandas deltagarnas presentationer med föredrag av experter från Maputo och en rundtur i stan. Till och med delegaten från Uganda tycker att samhället verkar lite stagnerat och från Kina hörs kommentaren: kapitalism är bästa vägen till socialism. De trasiga, illaluktande gatorna påminner om det enorma ansvar som vilar på den styrande eliten i detta land. Bäst tycks Public-Private-Partnership fungera: En restaurang har fått etablera sig i en offentlig park och sköter hela trädgården, vakthållning m.m. samt betalar en årlig avgäld till kommunen för detta.

Tjugoen nationaliteter i en buss

10 Tjugotre nationaliteter i en buss

Stadsbilden i Maputo har en tydlig godsida åt oceanen. På en brink högt över havet ligger residens, hotell, ambassader och en lång park (vårdas av tivoli-ägaren). Innanför guldkanten några kvarter med bra restauranger, moderna kontor och bostäder. Sedan tilltar slummen mot det gamla centrum som är halvt ödelagt av undernäring. En jättelik betongstomme står tom sedan decennier, ingen kan exakt förklara vad som hände. Det finns inga bussar och knappast några cyklar; vi åker taxi, övriga går.

Bild på byggnad

11 Byggt av sympati 1947. En lokal arkitekt kallade detta Colonial style.

På en av mina promenader fascineras jag av uttrycksfulla villor från kolonialtiden i en slags art-deco stil. Knappt har jag tagit min första bild förrän jag blir anropad av två grönklädda pojkar. Har jag intyg på att jag får fotografera? Cheferna blir inte glada när de får höra att jag spionerar på deras privata hus! Jag är ganska illa ute, inburning och åtal kan bli följden. Jag visar bilden för polisen och erbjuder mej att ta bort den. Nej nej det behövs inte, vi kan lösa det på annat sätt. Jag raderar bilden och går därifrån. Det är lite samma känsla på det stora hotellet. Jag har dagligen bett att få ett lås insatt i min säkerhetsbox på rummet. Ingen reaktion, omöjligt. Jag får höra att några deltagare blivit av med sedlar på rummen, diskret har en stor peng dragits ur en bunt. Så jag får släpa mina värdesaker med mej vart jag går.

Bild på byggnad

12 Höger sko erhålls efter betalning!

I dag gick jag till frisören för att trimma skägget. Den unge mannen var mycket artig och när han frågade om han fick använda rakkniven tänkte jag på Marques' inledning till Den onda timmen och blundade. Många vätskor användes och det blev fint till slut för 50 Meticais, cirka femton kronor. Det är mödosamt att sköta kontoret med den slöa förbindelsen från hotellrummet, men det går lyckligtvis.

Indiska oceanen

13 Indiska oceanen, min sköna!

På fredagen får vi höra hur bostadsförsörjningen ordnas av en insiktsfull chef för FFH, en fond som bildats 1995 av intäkterna efter försäljning av den egendom från kolonialtiden som konfiskerades 1975. Tyvärr disponerar fonden bara en femtedel av dessa medel. Egentligen är man ett bostadskreditinstitut, och skulle önska att bli en bank som kan låna upp pengar för att tillfredsställa behovet. Syftet är att säkerställa bostäder för medel- och låginkomsttagare. Särskilt inriktar man sig på dem under 35 år, på kvalificerade tekniker samt på låginkomsthushåll. På landsbygden driver man självbyggeri och tillhandahåller material och typritningar.

Bild på pionjärhus för höginkomsttagare

14 Ett pionjärhus för höginkomsttagare

Mr Rhonda har säkert andra talanger utöver byråkrati, han rör sig mjukt som en stor katt och ansiktet lyser upp i ett generöst leende när han får en fråga. Vi får senare åka ut och titta på ett område Picoco II Obane planlagt 1164 tomter i ett rutnät mitt ute på landet 5 km från huvudvägen. Vi frågar oss var folk ska arbeta eller idka jordbruk. Den bosättning vi passerade var av traditionella runda lerhus med trädgårdsskötsel lite här och där. Ingen tycks ha flyttat in i de första hus som byggts bastant av mursten med betongtak. Byggnaden är 128 kvm och priset är utom räckhåll för vår värd som är anställd av fonden. Man betalar av på 15-20 år genom löneavdrag, som dock inte får överstiga 15%. Övriga hus ligger i intervallet 57-135 kvm. Arbetarna håller just på att uppföra en mur runt hela tomten som mäter 20x40 meter. En nordbo tycker ju att det är beklämmande att avskärma utsikten över åsen.

Vad har vi råd med?

15 "Vad jag har råd med"

Bosättningens läge har planerats av kommunen som också får se till att skola och kollektivtrafik ordnas. Men det tycks ta tid, på tre år har man bara lyckats producera ett dussin byggnader utan inflyttning, en övergiven stämning vilar över den smått bebyggda savannen där vilddjuren jagats bort, bara giftormar finns kvar. Hemresan var ganska spännande på överfyllda gator där allt möjligt var till salu. Plötsligt svängde vår minibuss in på en polisgård och fylldes av frågetecken (endast två personer i sällskapet talar portugisiska och de var inte med). Plötsligt förstod vi att föraren hängt efter fel buss och under skrattsalvor fick han ta oss ut därifrån. På hotellet lyssnade vi till flera föredrag om ny kommunindelningsreform, ny planlagstiftning men betydande resursbrist hos de lokala myndigheterna hämmar genomförandet av goda idéer.

Bild på Picoco

16 Picoco ligger 30 km från Maputo

Några intryck från sammanlagt 27 presentationer från tre kontinenter: I Latinamerika kan en nyvald borgmästare åstadkomma betydande förbättringar så som skett i stadskärnan i Bogotá. Där har offentliga platser rensats från tillfälliga skjul och försetts med helt ny beläggning som ger god plats för promenader och stadsparken har restaurerats. Men i São Paulo och San Salvador har valet lett till att en stor del av de gamla projekten avvisas för att den nye borgmästaren vill profilera sej, och hela avdelningar har lagts ner. Staten är svag trots macho-språk, och man avvaktar privata initiativ för stadsutveckling, som Ana från Guatemala City demonstrerade.

Debashish Das: Förnyelse av konstnärskvarteren Kumartuli i Kolkata

17 Debashish Das: Förnyelse av konstnärskvarteren Kumartuli i Kolkata

I Afrika söker man gärna enighet genom stora möten, men för att något ska verkställas krävs de kunskaper sydafrikaner som Yashika redovisade. Hon arbetar för en NGO med att sprida energiförsörjning till kåkstäderna så att folk åtminstone kan tända en lampa på kvällen. Davids projekt är det mest gripande. Tusentals jordbrukare har fördrivits av LRA i norra Uganda till läger som skyddas av regeringen Musevenis militär. En del har bott där i tjugo år och hittar inte tillbaka till föräldrarnas boplats, som dessutom ockuperats av en framgångsrik general som lantgods. Dessa människor behöver nästan allting, och soldaterna har bildat Emergency Aid Uganda för att samla in medel och material. David har fått kvinnorna att slå tegel till nya hus och fått löfte om profilerad plåt till taken.

Bild Jin lin

18 "Det låter som att Du har fått gehör för dina synpunkter i ministeriet" Bild Jin Li

I Fjärran Östern (europeisk benämning) förefaller beslutsstrukturerna rigida, så det är utmanande att försöka ge medborgarna röst att driva sina behov. Det tycks pågå en upplyst diskussion bland myndigheterna som kan genomföra underverk när man väl nått enighet. Detta berättades från Indonesien, Vietnam och Kina. Jag blev imponerad av en organisation Water Aid som verkar i Bangladesh för att upplysa medborgarna om att de har rätt att ställa krav på rent dricksvatten. Detta är viktigt ty Asian Development Bank har gett regeringen betydande stöd i att förbättra dricksvattenförsörjningen. Citizens Actions Committee menar att endast om slutanvändarna hävdar sina mänskliga rättigheter blir det ett genomförande av planerna som gagnar dem.

På väg till biologiska museet

19 På väg till biologiska museet

Bild på Rahul

 

20 Rahul har gett ut en bok om Urban farming i Colombia. Bild Jin Li

Ett annat imponerande projekt var att sprida kunskaper om kommunal planering till de 58 kommunerna i Nepal. De flesta av dem har inte ens påbörjat en obligatorisk heltäckande planering. Det är svårt att rekrytera universitetsutbildade planerare till de otillgängliga provinserna, där maoistgerillan har för vana att blockera vägarna om inte vädret gjort dem ofarbara. Så istället har man börjat intensiv fortbildning av planerare med inspiration från vårt svenska program. Tyska universitet och biståndsgivare är aktiva i Nepal och Vietnam. Alla deltagare har visat bildspel om sina projekt, många har även skrivit en rapport. I rummet har väggarna klätts med affischer som beskriver respektive projekt. Förutom en dag med korta strömavbrott har hotellets service fungerat, även om många hade önskat mer. Maten är utmärkt och varierad, med fina inslag av fisk och skaldjur. Miljön här inne i centrum är ganska stökig och ständigt tycks någon avsiktligt göra buller. Maputos egen helgdag inföll på slutet av vår vistelse, så vi blev avfirade med ett rejält fyrverkeri som syntes och hördes från hotellets balkonger.

Bild på Inhaca hembygdsförening

21 Inhaca hembygdsförening är energisk

Under helgen gjorde vi en båtutflykt till det biologiska museet Inhaca som rymmer en vidunderlig samling sjöodjur i glas och formalin. Ön består delvis av fin sand som ständigt flyttas av stormar och en tidvattenskillnad på två meter. Vi bjöds på en traditionell underhållning av trumorkester och vilda danser, framförda av öns ungdomar.

Dhow i den friska vinden

22 Dhow i den friska vinden

Deras samspel/koordination imponerade och energin tycktes outsinlig. Vi fick också chans att bada i det långgrunda vattnet som är så salt att man kan ligga och sola flytande på rygg. Flera deltagare hade ganska rudimentära erfarenheter av att vattensporta, så jag fann mej plötsligt vara simlärare. Hemfärden blev slingrig i medvind och tidvattenström, med gradvis mörknande vatten när vi närmade oss flodmynningen.

Maputo fiskhamn

23 Maputo fiskhamn

Vi har inte så mycket fritid men jag skriver och redigerar på udda tider.

Alicia talar portugisiska

24 Alicia talar portugisiska

Seafood. Bild Indah Hapsari

25 Seafood. Bild Indah Hapsari

 

Tisdagen 10 november avslutade vi kursen med anföranden och diplomutdelning. Alla är överens om att en phase three borde kopplas på, men det får bli facebook tills någon tar initiativ till en uppföljande konferens - helst i DaLat i Vietnam där Dao Trinhs pappa driver ett hotell!

Ingen yta lämnas oanvänd. Bild Tong Rui

26 Ingen yta lämnas oanvänd. Bild Tong Rui

Tong Rui mottar diplom. Bild Jin Li

27 Tong Rui mottar diplom. Bild Jin Li

 

Redigera
Share Dela