Mot bakgrund av såväl teknologiska framsteg, plattformekonomins framväxt och behovet av mer hållbara transporter, görs idag omfattande investeringar för att uppmuntra utvecklingen av nya så kallade “smarta” och hållbara persontransporter. I praktiken inkluderar det här såväl innovationer inom ramen för såväl befintlig kollektivtrafik, som inom relaterade områden som till exempel nya former av delade eller kombinerade mobilitetslösningar. Under det senaste decenniet har delvis nya sätt att organisera innovationsarbetet vuxit fram, inklusive offentligt delfinansierade piloter, testbäddar och innovationsplattformar. Dessa är ofta lokaliserade i svenska kommuner, men är i grunden samverkansbaserade. Vilken roll spelar organiseringen för innovationsarbetet? Vilken typ av kunskap är det som genereras i de här testbäddarna och piloterna? Och hur kan den här kunskapen spridas? I projektet jämför vi tre olika sätt att organisera innovationsarbete inom kollektivtrafiken: (i) inom ramen för kollektivtrafikens egna organisationer, (ii) inter-organisatorisk samverkan i testbäddar eller innovationsplattformar, och (iii) piloter som drivs utanför kollektivtrafikens organisationer, exempelvis på en kommunal trafikförvaltning. Syftet är att analysera organisationsformen, och dess potential att generera lärande, samt att stärka processer av både organisatoriskt lärande och kunskapsspridning. Projektet är en nordisk jämförelse mellan Sverige, Norge och Danmark.