Dialogseminarium för forskningsfinansiärer och lärosäten

Jag vill börja med att hälsa alla varmt välkomna till en ny termin, min andra på BTH. Nu går vi mot ljusare tider (det får man tolka hur man vill)!

Jag kommer just från det årliga dialogseminariet mellan lärosäten och forskningsfinansiärer, arrangerat av SUHF. Det är ett utmärkt initiativ och jag har deltagit ett flertal tillfällen som prorektor på Chalmers. Vi bygger tillsammans Sveriges framtid, och vi delar målet att stärka Sveriges position som kunskaps- och forskningsnation. Vi ligger mycket bra till enligt de flesta sätt att mäta, men vi får inte riktigt ut den forskningskvalitet i termer av citeringar som den totala mängden tillgängliga forskningsmedel skulle motivera. Detta jämfört med de bästa länderna i denna gren. Åsikterna går dock isär vad orsakerna är till att vi har halkat efter, och hur man skulle kunna förbättra situationen. Mötet hölls i en konstruktiv anda och många intressanta aspekter kom fram. Jag redovisar ett litet urval nedan, en mer utförlig redovisning kommer säkert att finnas tillgänglig på SUHF:s webb.

Öppen vetenskap

Dialogmötet var indelat i tre delar. Den första handlade om Öppen Vetenskap, dvs öppen tillgång till forskningspublikationer och forskningsdata. Det finns flera skäl att göra publikationer och data allmänt tillgängliga, speciellt sådant som finansierats med skattemedel. Ökat kvalitet, snabbare utveckling och demokrati är några aspekter. När det gäller publikationer så har övergången till öppen tillgång hittills mest resulterat i ökade kostnader för lärosätena. Förlagen passar på att ta betalt för att göra våra (!) publikationer öppet tillgängliga, samtidigt som de säljer tillbaks samma publikationer till oss i form av dyra prenumerationer. Det är inte svårt att inse att detta är en ohållbar situation. Därför har det under en längre tid pågått förhandlingar med de flesta förlag på svensk nationell nivå. Flertalet av dessa har nu landat i vad som åtminstone kan sägas vara acceptabla övergångslösningar. Förhandlingar med Wiley pågår, medan vi just nu har att ta ställning till ett erbjudande från Springer Nature. När det gäller Elsevier befinner vi oss, som ni säkert vet, i ett läge där svenska lärosäten har sagt upp prenumerationen sedan i somras. Det är intressant att konstatera att detta inte tycks hindra våra forskare nämnvärt, men det är kanske för tidigt att dra några slutsatser. Wilhelm Widmark från Stockholms universitet rapporterade att SU, liksom vi, har givit sina forskare möjligheten att beställa artiklar från Elsevier via sitt bibliotek. Under det gångna halvåret har sålunda 335 artiklar beställts, till en kostnad av ca 50 000 kronor. Utan att veta exakt siffra konstaterar jag att det är avsevärt mindre än kostnaden för prenumerationen. Borde vi gå vidare med fler förlag?

När det gäller forskningsdata finns många svårigheter. Vi har många aktörer, även på nationell nivå. Det finns oklarheter vad gäller själva tillgängliggörandet, vilka data som ska delas (rådata eller metadata, alla data eller bara de som använts i en viss publikation?), etiska aspekter, sekretess mm. Det verkar som om Sverige har halkat efter de ledande europeiska länderna i denna fråga, med det är inte nödvändigtvis fel om vi kan ta efter goda exempel. En viktig sak är dock att vi inte begår samma misstag igen och låter förläggarna ta över våra data. Elsevier är givetvis väldigt intresserade!

Jag har nämnt i en tidigare blogg att övergången till öppen vetenskap måste harmoniera med vårt sätt att värdera forskningsmeriter. Under de senaste decennierna har vi till stor del gått ifrån att läsa och värdera publikationer till att bara titta på var dom är publicerade. Det är ett av grundskälen till att vi nu sitter i knät på förläggarna. Å ena sidan säger vi till våra forskare att publicera i tidskrifter med rimliga villkor för öppen tillgänglighet. Å andra sidan värderas deras publikationer inte alls efter detta, utan bara efter tidskriftens prestige. Det är inte hållbart, jag kan inte se att vi kan komma undan att värdera varje publikation efter sitt innehåll och möjligen citeringsgrad (när det gått tillräckligt lång tid så att detta går att mäta). Man kan också överväga alternativa sätt att mäta forskningens genomslag, så kallade ”altmetrics”. Antal nedladdningar är exempel på ett sådant mått.

Forskningsutvärderingar

Del två handlade om utvärderingar som ett instrument för kvalitetssäkring och kvalitetshöjning av svensk forskning. I det inledande anförandet rekommenderade Sven Stafström från Vetenskapsrådet ”peer review” baserade utvärderingar med stöd av kvantitativa data. De senare ska mäta forskningens kvalitet och ”betydelse”. Det är inte förvånande, givet VR:s FOCUS-utredning som presenterades för några år sedan. Man argumenterade vidare för behov av en nationell samsyn, med UKÄ som samordnande organ. Jag tror att detta vore värdefullt, även för oss på BTH när vi om inte allt för länge ska genomföra en egen utvärdering.

I kommentarer och diskussion kom flera synpunkter fram, bland annat menade Hans Ellegren från KVA att det som driver forskningskvalitet är helt andra saker än vad som normalt ingår i forskningsutvärderingar. Saker som mötesplatser, kollegialt samtal, jämställdhetsarbete, internationalisering, långsiktighet, uppföljning, föryngring, seminariekultur etc. lyftes fram. En viktig komponent är hur vi lyckas med rekryteringar och även hur vi dimensionerar vår fakultet. De flesta finansiärer verkar mena att vi, lärosätena, ständigt strävar efter att anställa till sista kronan, vilket leder till utspädning av fakultetsmedlen och i slutänden minskad kvalitet. Det ligger mycket i den analysen. Lars Hultman från SSF betonade vikten av att ha med samverkan som en betydelsefull komponent i forskningsutvärdering. Jag delar den uppfattningen. Lars var dock tveksam till att medel omförs från forskningsfinansiärer till basfinansiering, vilket är något som aviserats av den förra regeringen och som drivs av SUHF, och det är även en viktig komponent i STRUT-utredningen. I en tidigare blogg hänvisade jag till en utredning av Stephen Wang, som faktiskt visar på en negativ korrelation mellan antal citeringar och andel externfinansierad forskning.

Sam- och motfinansiering

Den sista delen av seminariet handlar om ett fenomen som har vuxit sig starkt de senaste decennierna: en stor del av våra externa medel ger otillräckliga bidrag för att täcka indirekta kostnader, dvs de kräver samfinansiering. I många fall krävs även motfinansiering, vilket innebär att vi måste lägga in ytterligare resurser, vilka ofta måste komma från våra egna fakultetsmedel. Detta begränsar lärosätenas handlingsfrihet kraftigt. Anna Dubois från Chalmers, som efterträdde mig som prorektor, presenterade Chalmers nya fakultetsmodell. Det är en modell som jag arbetade med under flera år som prorektor. Grundprincipen är att i hög grad styra om användningen av de egna departementsmedlen för att finansiera den fasta fakulteten, dvs öka graden av basfinansiering. Chalmers kom då från en situation där även professorer till största delen var externfinansierade, man talade om ”forskarhotellet”. Kraven på sam- och motfinansiering löste man med ett stort antal specialsatsningar från rektor, ofta beslutade på ad hoc-mässiga sätt. Den nya fakultetsmodellen bygger dels på att begränsa fakulteten för att möjliggöra upp till 75 % basfinansiering (med både grundutbildning och forskningsmedel), dels på att flytta ut huvuddelen av ansvaret för med- och motfinansiering till institutionerna. Modellen ska stärka förmågan till strategiska avvägningar och samtidigt möjliggöra egna djärva satsningar. De största hindren för att genomföra modellen är just krav på sam- och motfinansiering, men också svårigheter att finansiera infrastruktur för både forskning och undervisning.

De finansiärer som inte ger full kostnadstäckning för indirekta kostnader motiverar detta med att lärosäten måste vara beredda att stå för en del av kostnaderna för de projekt de beviljar. De ger också fortsatt uttryck för en misstänksamhet när det gäller vår förmåga att effektivisera administrationen och vår transparens i hur indirekta kostnader beräknas. Den så kallade SUHF-modellen ska ju råda bot på just detta, så denna del av debatten är ganska frustrerande. Vidare återkommer finansiärerna till fenomenet att vi tenderar att fylla på vår fakultet mer än vad som är sunt. Jag tror som sagt att de har en poäng här. Det är nog också så att många lärosäten, inklusive BTH, har incitament som premierar ökning av fakulteten på institutionsnivå. Det riskerar att leda till en suboptimering som i slutänden slår tillbaks då alla har ökat och resultatet är ohållbart lite egna medel per fakultetsmedlem. Det problemet måste vi ta tag i på samma sätt som Chalmers har gjort.

21 januari 2019