Om samverkan och högskolans uppdrag

I BTH:s strategiska plan anges vårt övergripande uppdrag på följande sätt:

”BTH:s uppdrag är att bidra till en hållbar samhällsutveckling genom högre utbildning, forskning och innovation. Högskolan står för kvalitet och samverkan.”

Jag tycker det är en bra formulering som tydliggör vad som förväntas av en högskola idag, och i synnerhet en teknisk högskola. Våra verksamhetsgrenar är högre utbildning, forskning och samverkan; och det yttersta målet med verksamheten är att bidra till en hållbar samhällsutveckling. Om vi ska kunna göra någon avgörande skillnad måste vi bedriva vår verksamhet med hög kvalitet.

Fokusering och intern samverkan

Eftersom vi är en relativt liten teknisk högskola med begränsade resurser kan vi inte hålla hög kvalitet i alltför många områden. Alltså måste vi vara selektiva och sträva efter en tillräcklig styrka inom de områden där vi väljer att vara aktiva. Vi måste också sträva efter att utnyttja våra egna resurser på bästa sätt genom intern samverkan. Vi är redan idag kända för att vara fokuserade och vi har många goda exempel på ämnesövergripande samarbeten. Jag tror att det finns förutsättningar att utveckla detta vidare inom ramen för vårt övergripande fokusområde som det utrycks i den strategiska planen: ”IT som integreras med andra ämnen såsom teknik, hälsa, ekonomi, ledarskap och design”. Jag kommer att försöka skapa förutsättningar för en ökad intern samverkan under de kommande åren, och jag tror att en nyckelingrediens är att utveckla en samverkanskultur, eller BTH-anda om man så vill.

Vad är hög kvalitet?

Att vi ska ha en hög kvalitet i vår verksamhet kan tyckas självklart, men det är inte lika tydligt vad vi menar med ”hög kvalitet”. Utgående från uppdraget så borde det handla om att bidra så mycket som möjligt till en hållbar samhällsutveckling. Det är inget dåligt rättesnöre nu när vi har en god förståelse för begreppet hållbarhet genom de 17 globala hållbarhetsmålen som FN antog 2015. Men hur kan vi som teknisk högskola bidra på bästa sätt? I den lilla skalan handlar det om att bedriva vår egen verksamhet på ett ansvarsfullt sätt. Störst långsiktig påverkan får vi förmodligen genom att rusta våra studenter och doktorander för att dels vara anställningsbara och dels kunna medverka till en omställning mot mer hållbara produkter och verksamheter på de arbetsplatser där de hamnar, vare sig det är i näringslivet eller i den offentliga sektorn. Vår forskning kan också långsiktigt bidra till en hållbar samhällsutveckling, och chansen ökar ju större uppmärksamhet den får, dvs genom att våra publikationer läses av många och därmed blir mer citerad. På så sätt är inte logiken i vårt traditionella sätt att mäta forskningskvalitet helt fel ute. Någon kan möjligen invända att endast tillämpad forskning som direkt kopplar till något av de 17 målen kan bidra till en hållbar framtid, men jag delar inte den uppfattningen. Tvärtom finns det gott om exempel på fundamentala resultat inom till exempel matematik och naturvetenskap som i efterhand har visat sig ha långtgående användningsområden av avgörande betydelse (DNA, laser, GPS etc.). Likväl får man konstatera att av våra verksamhetsgrenar är det samverkan med vår omgivning som har störst potential för att ge en direkt och påtaglig påverkan på samhällets utveckling. Vi samverkar på olika sätt inom grundutbildningen (VFU eller ”samverkansinlärning”, gästföreläsningar, examensarbeten och andra projekt, etc.) och inom forskningen. Det senare framförallt i direkta samverkansprojekt med såväl företag som offentliga aktörer, och i många fall är detta en förutsättning för att kunna få extern finansiering för forskningen. Under paraplyet ”samverkan” (det som tidigare benämndes ”tredje uppgiften”) vill jag också samla innovation och entreprenörskap, samt även samhällsinformation och i viss mån påverkan. Det senare kan handla om att upplysa politiker och allmänhet om kunskapsläget när det gäller samhällsutmaningarna, och framförallt att hindra spridning av desinformation och icke faktabaserade påståenden. Det mest påtagliga exemplet är givetvis klimatförändringen, men det kan också röra andra utmaningar såsom hälsa och energi. Samhällsinformation kopplar inte nödvändigtvis direkt mot vår egen utbildning eller forskning, men kan ändå ha den största potentialen att på kort sikt bidra till en hållbar utveckling. Likväl är det något som vi inte har några direkta incitament för, vare sig på det personliga planet eller för oss som lärosäte. Frågan är om det är hållbart i längden?

Incitament för samverkan

I december 2018 kom rapporten Lärosätenas samverkan med det omgivande samhället – utgångspunkter och principer” från SUHF. Den innehåller ett antal ställningstaganden från en expertgrupp inom SUHF. I grunden tycker jag att det är utmärkt rapport med kloka och genomtänkta synpunkter. I vissa stycken kan man se svårigheter att med ett gemensamt ramverk täcka upp alla vetenskapens grenar, men författarna gör ett bra jobb. En viktig utgångspunkt är en bred definition av samverkansbegreppet, i linje med vad jag beskriver ovan. Nästa ställningstagande är målet med samverkan, vilket är nytta för samverkanspartnern, för oss som lärosäte (jag menar att det inte bara gäller utbildningens och forskningens kvalitet), och för samhället i stort.

Jag håller dock inte med expertgruppen om att samverkan måste ses som en del av utbildning och forskning, inte som en separat uppgift. Åtminstone inte för oss som teknisk högskola. Det blir begränsande när man ska mäta effekterna av samverkan och när samverkansskicklighet ska användas som meriteringsgrund exempelvis. BTH medverkar i projektet MerSam: Meritvärde av samverkansskicklighet som koordineras av Högskolan i Borås. Projektet syftar till att utveckla vår förmåga att just använda samverkan som grund för anställningar och befordringar. Här är givetvis definitionen av begreppet samverkan avgörande, och min förhoppning är att man inte begränsar detta i onödan. Om man, som expertgruppen menar, endast bedömer samverkan som en del av ”vetenskaplig, pedagogisk eller annan” skicklighet så kommer det inte att leda till en märkbar förändring mot dagens sätt att värdera meriter.

Ett annat viktigt ställningstagande i SUHF:s rapport är att etiska överväganden alltid måste ingå när en samverkansinsats övervägs. Jag menar att det då är viktigast att beakta samhällsnyttan och bidraget till en hållbar framtid, och inte bara att respektera akademiska kärnvärden. Rapporten tar också ställning för att prestationer i samverkan ska kunna vara en grund för anslagsfördelning till lärosätena, på samma sätt som vetenskapliga prestationer har varit det under en längre tid. En sådan modell är i linje med den förra forskningspropositionen ”Kunskap i samverkan” från 2016, och den förra regeringen har också givit samverkan en hög vikt i den prestationsbaserade fördelningen till lärosätena. Det senare handlar om att en del av vår tilldelning av fakultetsmedel baseras dels på våra publikationer, antal och citeringsgrad, och dels på vår bedömda prestation inom samverkan. Det är en rimlig gissning att den nya regeringen går på samma linje, såvida man inte helt överger modellen med algoritmiserad prestationstilldelning av en del av anslaget. SUHF:s expertgrupp argumenterar för att någon form av ämnesnormalisering bör användas i det sammanhanget, på samma sätt som man gör fältnormering av citeringsdata. Det är en rimlig tanke, men det är inte uppenbart hur det skulle gå till.

Mats Viberg, rektor

27 februari 2019