Om utbildningens status

På de mest välrenommerade amerikanska universiteten har utbildning och undervisning hög status. Det är prestigefyllt att få träffa studenterna första året, och det blir ofta de tyngst meriterade forskarna som får den chansen. Professorerna har stor frihet i sin forskning, men när det gäller undervisningsuppdraget har man inte så mycket att säga till om. Man gör sin insats och man gör den bra. Annars får man höra det från sin prefekt eller dekan. Kanske blir det ett nytt undervisningsuppdrag nästa år, bara för att man ”ska lära sig ämnet”. Kursvärderingar och rentav personvärderingar görs öppet tillgängliga.

I Sverige är situationen en annan. Vårt system med krympande utbildningsanslag (produktivitetsavdraget!), begränsade forskningsmedel men relativt goda möjligheter till extern forskningsfinansiering, leder till en annan balans. Den forskare som inte producerar sina X artiklar per år och drar in sin beskärda del av forskningsmedel står inte högt i kurs hos chefen. Trots att det kanske är den bästa läraren på institutionen. Det är inte svårt att förstå hur detta har hänt, men det är likafullt en stor risk för ett lärosäte.

Givetvis talar jag inte om BTH; 2/3 av vår verksamhet är ju utbildning så det borde vara klart vad som är viktigast? Eller? Tyvärr får jag ibland höra att vi tenderar att drabbas av samma fenomen. Kanske bidrar vi till det själva genom vårt sätt att styra och följa upp verksamheten. För institutionen lönar det sig inte bara att publicera och dra in forskningsmedel, utan även bra kursvärderingar ger ett bidrag. Men det tycks inte vara nog. Vi har infört karriärsteg baserat på pedagogisk meritering, men det har hittills inte fallit väl ut. Vi pratar mycket om forskningsanknytning av utbildningen, och i det sammanhanget är det relevant att titta på andelen disputerade lärare. Det borde vara självklart att det inte handlar om utbildningens kvalitet utan just forskningsanknytning, och lika självklart är det att icke disputerade lärare bidrar väl så mycket till kvalitet i utbildningen.

Vad finns det för risker på kort och lång sikt med att undervisning får låg status i förhållande till forskning? På kortare sikt tror jag att det bidrar till att dela upp lärarkåren i A- och B-lag. Det skapar ett sämre arbetsklimat och sannolikt sämre total prestation. Det riskerar också att smitta av sig till studenterna. Om dom får intrycket att deras utbildning inte är det viktigaste på lärosätet så påverkar det såväl prestation som söktryck. På längre sikt leder det till att undervisningskvaliteten försämras, dels genom att lärare stagnerar och dels genom att vi inte fäster tillräckligt stor vikt vid pedagogisk förmåga vid nyrekryteringar. I förlängningen leder det till att vi får allt svårare att rekrytera studenter och kanske ännu lägre status för utbildningen.

Man vad ska vi då göra för att vända trenden? Tyvärr känner jag igen fenomenet alltför väl från andra svenska lärosäten. Det finns nog ingen enkel fix. Men att prata om det och att öka medvetandet, samt att förstå vilka risker vi tar kan vara en bra start. Prata i fikarummen och på kollegiemöten. Vad vill vi egentligen? När vi pratar om forskningsanknytning av utbildning – kanske skulle vi prata lika mycket om utbildningsanknytning av forskningen? Här kommer självklart forskarutbildningen in, men jag tror att studenter på avancerad nivå är en resurs som inte utnyttjas i tillräckligt hög grad. Utbildning och forskning borde i högre grad vara del av samma verksamhet. Personligen tror jag att ett samlat anslag för utbildning och forskning skulle underlätta ett sådant synsätt. Kanske är det äntligen dags för det om Styr- och resursutredningen tas emot på rätt sätt.

28 oktober 2019