Hur blir den akademiska vardagen ”post corona”?

Ja, så är höstterminen 2020 igång igen. Våren 2020 går till historien som en tid som präglats av stora förändringar. Först förvirring, sedan snabbt ökad smittspridning som kulminerade i två veckor där antalet dödsfall med konstaterad covid-19 smitta pendlade kring 100 per dag i Sverige.

Vid det laget hade stora delar av samhället och industrin tvingats att lägga ned eller radikalt minska sin verksamhet. Resandet hade minimerats. Undervisningen vid landets gymnasier och högre lärosäten skedde helt i digital form. Många inklusive BTH hade stängt sina campus för studenter. Vi arbetade mestadels hemifrån och vande oss successivt vid de tillgängliga digitala hjälpmedlen. De lärare som inte tidigare haft digital undervisning tvingades till snabba omställningar och att lära sig nya färdigheter. Kort sagt – vi tog ett rejält språng in i framtidens digitaliserade värld. För det är väl knappast någon som tror att detta nya blåser över så snart pandemin har besegrats? Det är dags att börja reflektera vad vi kan förvänta oss av den nya verkligheten.

Landets högskolerektorer har just avslutat en två dagar lång konferens som innebar att vi träffades fysiskt för första gången på ett halvår. För mig personligen var det min första tågresa på lika lång tid. Vi tvättade och spritade händerna och höll avstånd. Den som hade förkylningssymptom stannade hemma. Det är så vi måste leva en lång tid framöver, kanske hela detta läsår. För att det ska bli hållbart och att vi inte ska drabbas av ökad psykisk ohälsa och andra arbetsmiljöproblem måste vi successivt försöka återgå till att träffas fysiskt om än inte varje dag. Samtliga lärosäten har också börjat bedriva delar av undervisningen på campus igen. Vi följer samma protokoll: handhygien, avstånd, stanna hemma vid symptom, samt vidtar ett antal åtgärder för att minimera risken för smittspridning på campus. För de moment där det inte fungerar att hålla avstånd men som vi ändå bedömer måste genomföras på campus så får vi vidta ytterligare försiktighetsåtgärder såsom munskydd eller visir. Vi har också mindre gruppstorlekar än vanligt och försöker undvika att ha för många studenter samtidigt på campus. På så sätt ska vi möta pandemin med en uthållighet som räcker så länge som det krävs. Förhoppningen är givetvis att vi successivt ska kunna öka antalet aktiviteter på campus, men det får framtiden utvisa.

Så vad tar vi med oss nu när vi så småningom går in i den nya verkligheten ”post corona”? Även om vi alla längtar tillbaka till campus så är det svårt att tänka sig att vi kommer att spendera lika mycket tid på kontoret som förr. Många av oss satt egentligen inte så mycket på kontoret utan mestadels i olika möteslokaler. Jag är säker på att många av dessa möten kommer att förbli i cyberspace. Det gäller speciellt sådana möten där deltagarna kommer från olika delar i landet. Eller rentav världen – många internationella konferenser har också hållits digitalt under våren och sommaren. Det fungerar oftast lika bra, eller åtminstone tillräckligt bra att träffas på Zoom, och det finns också andra fördelar än att man slipper resa. På samma sätt kommer vi att använda digitala inslag i undervisningen – ”blended learning” – i betydligt högre grad än tidigare. Vi kommer att spela in föreläsningar i lagom stora paket, och mer sällan tala live med en stor publik. Istället blir det mer av direkt kontakt med studenter i mindre grupper, kanske med workshops kring det de redan innan mötet tagit del av digitalt. Kvaliteten blir knappast lidande och tillgängligheten blir dessutom väsentligt bättre om man gör seminarier och andra relevanta undervisnings- och mötesinslag tillgängliga digitalt en tid efter att de har hållits. Effekten är potentiellt revolutionerande när det gäller internationella event.

Om verkligheten fortsatt kommer att vara mer digital så innebär det förstås att resandet kommer att minska jämfört med tidigare. Det ligger knappast kvar på den låga nivå som gäller just nu, men kanske kan man tänka sig att långresor halveras – speciellt långväga flygresor? Det kommer i så fall att ha en positiv effekt på miljön, även om vi räknar in att internet också konsumerar en hel del energi som inte är fossilfri i alla delar av världen. Om vi spenderar mindre tid på våra kontor så betyder det också att vi måste fundera på vår lokalanvändning. Vad är det för typ av lokaler vi kommer att behöva de närmaste decennierna? Kommer stora föreläsningssalar att gapa tomma i framtiden? Ska vi istället bara möta studenterna i så kallade ”Active Learning Classroom”? Kanske är det också den typen av rum vi har våra fysiska möten i, även när det inte är undervisning? Jag tror att vi kommer att ställa krav på det fysiska mötet – det måste vara ett mervärde att ha undervisning och att träffas IRL. Självklart är vi sociala varelser och mötet mellan människor har ett egenvärde i sig. Men det behöver nog inte handla om åtta timmar om dagen varje dag. På samma sätt tror jag att det fysiska seminariet kommer att fortsätta finnas, men långt ifrån varje föreläsning i varje kurs. Rimligtvis leder det till att lokalbehovet minskar och förändras, och vi måste ta det i beräkningen när vi funderar på den framtida campusutvecklingen. Kanske kommer också behovet att ett eget rum att minska, många kanske kan välja att arbeta hemma när man har arbetsuppgifter som kräver avskildhet och där interaktionen med medarbetare är minimal. Det är en kontroversiell fråga men den måste ställas för att vi ska säkerställa att vi använder skattebetalarnas pengar på bästa sätt. Frågan har också ställts av UKÄ:s generaldirektör Anders Söderblom.

När det gäller framtidens undervisning så är jag övertygad om att andelen digitala inslag kommer att bli betydligt större. Detta kommer att bidra till ökad kvalitet och genomströmning – dels genom att studenterna får tillgång till inspelat material i lagom portioner, och varje individ kan spendera den tid som krävs – dels genom att lärarna kan ägna mer av sin tid till direkt kontakt med enskilda studenter och studentgrupper. Jag tror också att andelen distansprogram och, kanske framförallt, distanskurser kommer att öka. Likaså bör vi arbeta mot ett mer flexibelt och modulärt undervisningssystem, där kurser sätts ihop till kurspaket, kurspaket blir korta program och längre program sätts ihop från kortare. En modell är att en femårig utbildning delas upp på 2+1+2 år och en fyraårig magister blir 2+1+1. Vissa delar kan vara på campus, andra på distans. Man bör kunna ta en paus mellan de olika delarna utan att bli utslängd. Vi måste bli bättre på att tänka nytt, även om det kan innebära stora svårigheter att få ihop delarna till logiska helheter och att få vår planering att fungera.

Som framgår ovan så ser jag framför mig att närvaron på campus kommer att vara fortsatt mindre när pandemin är över än vad den var innan vi gick in i distansläget. Detta står förstås i kontrast mot vår önskan att ha ett levande campus och livaktiga akademiska miljöer. Här hamnar vi till synes i en omöjlig ekvation. Jag tänker att tekniken ska komma till undsättning. Gränserna mellan fysisk närvaro och virtuell dito blir successivt mindre. Jag tror att många av oss redan upplever att gränsen har flyttats fram. Programvaran har blivit bättre och vår ”teknikvana” har ökat. Med nästa eller nästnästa generation på plats så kanske vi kan sätta ihop undervisnings- eller forskargrupper från olika delar av världen och det känns som om alla är på plats. Det kommer förhoppningsvis aldrig helt att ersätta det fysiska mötet. Vi är sociala och nyfikna varelser och vi inspireras av mötet med andra människor och av nya kulturer. Balansen mellan det fysiska och det virtuella mötet kommer att förändras, men frågan är hur mycket? Kan det rentav bli mer av bägge?

28 augusti 2020

Har du en fråga? Skriv den här, så återkommer vi så snart som möjligt! Under sommaren kan svarstiden vara längre än normalt.
×