Var är forskningen i den politiska debatten?

I höst ska regeringen presentera en ny forskningsproposition som ska sätta ramarna för de kommande fyra åren. Eller snarare en forsknings- och innovationsproposition, vilket det har varit de senaste gångerna. Men den politiska debatten handlar inte mycket om forskning och innovation, och i januari-avtalet som låg till grund för vår regeringsbildning är forskningspolitiken närmast osynlig.

Det är inte ett kontroversiellt område för partierna och det ligger inte högt i kurs hos väljarna. I ljuset av skjutningar och sprängningar samt det utrikespolitiska säkerhetsläget ligger fokus snarare hos polisen, försvaret och invandrarna. Och så välfärden förstås. Men vad är det som lägger grunden för vår välfärd och hur löser man långsiktigt samhällets utmaningar? Vi vet att det är utbildning, forskning och innovation som är det hållbara svaret. Man måste också överleva under tiden vi räddar världen, och det får vi givetvis ha respekt för.

På rektorskonferensen i Steningevik den 21-22 januari 2020 fick vi rektorer tillfälle att träffa, lyssna på och ställa frågor till ministern för forskning och högre utbildning, Matilda Ernkrans. Mot bakgrund av ovanstående bad hon om vår hjälp att dels bidra med argument för att forskningsbudgeten behöver öka och dels att göra vårt bästa för att sprida budskapet. Vi behöver kanske prata mer om hur vår verksamhet bidrar till att skapa jobb och utveckling för samhället och hur vår forskning hjälper företag att ställa om till en mer hållbar verksamhet ibland på ganska konkreta sätt. Ett intressant argument som fördes fram var att göra tanke-experimentet vad som skulle hända om vi inte satsade på forskning och innovation? Eftersom andra delar av världen ständigt ökar sina satsningar, speciellt gäller detta i Asien, så skulle Sverige och svenska företag halka efter i kompetens och konkurrenskraft. Sannolikt skulle många företag välja att flytta ut från landet samtidigt som vi skulle se mindre av utländska investeringar. Arbetstillfällen skulle gå förlorade och på sikt blir vår förmåga att upprätthålla säkerhet och välfärd drastiskt försämrad. Inget positivt scenario alltså!

Målet är relativt blygsamt satt, att bibehålla samma andel av BNP till forskning och innovation som dagens nivå. Kanske är det vad som realistiskt kan uppnås med dagens parlamentariska situation. Ministern pekade ut tre prioriteringar:

  • Tillgång till högre utbildning i hela landet
  • En trygg högskola för studenter och anställda
  • Forskning och utbildning som löser samhällets utmaningar

Den senaste punkten har varit i fokus för åtminstone de tre senaste forsknings- och innovationspropositionerna, och det är knappast mindre aktuellt nu. Man kan också konstatera att även EU:s prioriteringar för det kommande Horizont Europa programmet är väl i linje med Agenda 2030, dvs FN:s 17 globala hållbarhetsmål. Detta är glädjande på flera sätt, och svenska universitet och högskolor är väl rustade att anta utmaningen. Även på BTH har vi goda förutsättningar att bidra till en hållbar framtid med vår utbildning och forskning. Kanske behöver vi framförallt bli bättre på att berätta om det?

En viktig punkt på rektorskonferensen var den tickande bomb som utgörs av det så kallade produktivitetsavdraget. Sedan läsåret 1994-95 så har samtliga lärosäten avkrävts en årlig effektivisering på 1-2% i form av utebliven ersättning för kostnadsökningar. Sålunda har prislapparna för högre utbildning minskat till mindre än hälften av den nivå som rådde innan detta system infördes. Går det att utbilda och forska fortare idag, eller har kanske IT och andra moderna verktyg gjort att vi kan göra saker billigare? Kanske till viss del, men samtidigt har vi infört ökad kontroll och utvärderingar som kostar både tid och pengar. En rimlig hållning hade kunnat vara att vi kan minska våra administrativa kostnader i linje med produktivitetsavdraget. Men de minskade intäkterna till själva utbildningen går direkt ut över våra studenter och lärare (som får allt svårare att göra ett bra jobb), vilket bland annat påverkar genomströmningen och vår förmåga att erbjuda utbildning till ett bredare klientel. Minskade basanslag för forskning, till förmån för externfinansierad dito, leder till sämre forskningsanknytning av grundutbildningen och minskad akademisk frihet. Samtliga dessa effekter är stick i stäv med vår regerings politiska ambitioner. Det som talar emot vår sak är det samlade myndighetskapitalet hos våra lärosäten. Riksrevisionens rapport från 2018 visar på ett samlat kapital som motsvarar ca 20% av omsättningen. Osäkra intäkter i form av externa anslag och även osäker student-tillströmning motiverar en viss buffert. I BTH:s fall har styrelsen beslutat att nivån på detta bör vara ca 15%, och under de närmaste åren genomför vi strategiska satsningar för att nå den nivån. Andra lärosäten bör göra samma sak, vilket sammantaget skulle kunna leda till förbättrad kvalitet både i utbildning och forskning. Kapitalet kan dock inte användas till löpande verksamhet, så problemet med produktivitetsavdraget kvarstår. Låt oss hoppas att nuvarande regering tar sitt förnuft till fånga och avskaffar denna anomali!

28 January 2020